Krig i sandlådan
Vi människor har en tendens att försöka dölja vilken simpel grund vi ofta handlar på. För när det gäller en del saker tycks utvecklingen ha stannat någonstans i sandlåderegionen. Ett vanligt sätt att dölja detta är att få det banala att låta vuxet och genomtänkt. Men egentligen handlar man precis som ett barn. Får man inte ha spaden drämmer man till med hinken. Ett särskilt bra exempel på det finner man på internationell nivå, och då kan det låta så här:
- En solig dag bestämde sig killen Saddam för att han ville ha en större sandlåda genom att sno Kuwait, så blev gamle Bush, som var större än Saddam, sur och drämde till med sina flygplan. För i sandlådan är det dom stora barnen som bestämmer. Man kan visst få sno mer av sandlådan, och slå dom andra lekkompisarna - men då måste man fråga den som är störst om lov först. Det gjorde inte Saddam.
Saddam trodde ju att han fick göra det - han hade ju fått en massa roliga leksaker av amerikanska och europeiska lekkompisar: flygplan, k-pistar, tanks och allt möjligt skoj - till och med pulver å sånt till den där häftiga gasen som han kunde slänga på folk som han inte ville ha i sin egen sandlåda. Så varför inte samma sak med Kuwait? Det kunde Saddam inte begripa. Och så säger dom helt plötsligt att dom ska ta både hink och spade från honom. När Gammel-Bushs flygplan inte fungerade sa han: 'Nu får ingen leka med Saddam mer!'.
Sen var det några dumma pojkar från Saudiarabien och Egypten som med flygplan gav sig på helt vanliga mänskor i USA. Mänskorna där visste inte det, men dom som bestämmer i USA är kompisar med storstyggingar som bestämmer i pojkarnas hemsandlådor. Men Lill-Bush - som just blivit ny lekledare - blev jättearg när nån kastade saker på hans sandslott. Och så ville han visa att han minsann kunde vara en storponke, så han kastade smällare på... ja, inte på Saudiarabien och Egypten, förstås, där bor ju hans kompisar - utan en helt annan sandlåda: Afghanistan.
Lill-Bush sa att det var för att det bodde en dum kille där, som hette Ben Loaden eller nåt, som tyckte att det var jättebra att nån kastade saker på USA. Men det var nog mest för att Lill-Bushs kompisar inte hade fått lägga ner ett rör i deras sandlåda. Det fick de så fort nya styggingar styrde - alltså, styggingar som gör som Lill-Bush säger.
Nu kan man ju undra hur Lill-Bush fick småkillarna som bor i hans sandlåda att göra det här. Dom flesta av dom får inte alls leka i sandslotten, utan mest i små hål. Men Lill-Bush var jättesmart. Han sa att det var Afghanistan som hjälpt dom som vält sandslotten. Sen tyckte Lill-Bush att det var jättespännande att leka korståg och kasta saker på folk, och ville leka mer. Och det fanns jättemycket olja i Irak, och olja tycker Lill-Bush är jättekul! För då får man rika kompisar - och pengar! Så kan man köpa en ranch och leka kåbåjsare.
Att få leka i Irak var inte lika lätt för Lill-Bush. Hans småkillar var ju inte så arga längre, dom hade ju redan fått slå på talibanpojkarna. Men Bush sa att Saddam byggt jättestora smällare som han ska kasta på USA. Men det blev inte så roligt som Lill-Bush trott. Egentligen vill han inte leka där längre, men han tror att folk inte tycker att han är en storponke, om han inte vinner.
Så kan det låta. När ledare talar om dessa handlingar jag nu beskrivit i termer av sandlåda, får de det att låta som väl genomtänkta planer. Det språk jag använt har också sin motsvarighet inom det område i samhället som hjälper makten att gör det barnsliga till det beundransvärda. Akademiker pratar spelteori och gör vad de kan för att få ledarnas framfart att låta vettigt. Bäst av allt är att sätta siffror på allting. Då ser det nämligen jättevetenskapligt ut. Så sitter de där och räknar på 1 och 2 istället för på hink och spade. Och ändå - eller kanske just därför - blir resultatet betydligt mindre begåvat än min lek med ord ovan.
