På vägen in i ett av klassrummen passerar jag en ensam liten tjej som noggrant granskar en serieruta i Bamse, jag fascineras av hennes koncentration, särskilt med tanke på att hon inte kan läsa än. Till sist hittar jag mitt eget barn i ett avskilt krypin, dansande med en kompis till Bomfunk MC"s bedagade hit Freestyler. När vi går därifrån frågar jag sexåringen hur det kommer sig att tjejerna leker mest med tjejer och killarna mest med killar på skolan.
Svaret blir ett något avvaktande:
- Jag vet faktiskt inte, det bara blir så....

Om det ändå vore så att det bara blev så. Om det bara blev så skulle kanske barnen lika gärna välja kompisar utifrån egenskaper som längd, fotstorlek eller röstläge. Eller varför inte bara efter tycke. Tänk om det åtminstone en enda gång var brudarna som skakade loss i 'hoppis' och grabbarna som pysslade med glitter eller satt försjunkna i en bok, sådär lite för sig själva. Om bara mönstret inte var så tydligt.
Vi åker till det standardiserade centrumet för att panikhandla ett par överdragsbrallor. Vårkollektionerna har gjort entré. Vi börjar vår tur på H&M. Dörrarna öppnas. Rakt framför oss: en rulltrappa som delar entréplanet mitt itu. Till vänster ska man gå om man letar efter tjejkläder (det vill säga färgglada kläder i tajta modeller, oftast väldigt opraktiska för lek, men fina att visa upp sig i). Och till höger återfinns killkläderna (bekväma och sköna, oändligt mossfärgade med trista inslag av 'fräcka' tryck). Det är för väl att butiken så tydligt visar varthän man ska gå, för vem vet vilken anarki som skulle utbrista om butiken istället sorterade efter storlek!
Vi tar en runda runt hela avdelningen men går därifrån lottlösa. Det blir istället sportaffären som bistår oss med ett par praktiska skidbyxor utan flick- eller pojkmärkning, i den könsneutrala färgen svart.

Barnet och jag passerar en löpsedel. Reklam för ett av alla dessa glansiga magasin riktade till män som har fattat vad riktiga män ska vilja ha: 'Slitz', 'Café' eller 'Hjärndöda masturbister', jag minns inte vilken det var. Löpsedeln pryds av en kvinnlig sportjournalist, lätt draperad i en nätt handduk. Jag grämer mig. Dels gillar jag sportjournalisten och blir besviken över hennes val att vika ut sig. Dels sitter bilden på ett sätt som inte kan undgå sexåringens ögon.
Barnet:
- Varför har hon så lite på sig? Fryser hon inte?
Mamman (inte helt förberedd):
- Ja du, det kan man verkligen undra...
Barnet konstaterar:
- Hon ser lite blöt ut, hon har nog precis duschat. Det är därför hon har en handduk på sig.
Tack, barnet. Tack för att jag inte måste förklara något mer om varför kvinnan på bilden är halvnaken. Tack för att du är så klok och så liten än att du inte uppfattar naken hud som sexualiserad hud.
Tyvärr så vet jag ju att jag måste förklara ändå, för det är ju inte bara den här bilden, det är en hel vägg av bilder som möter oss på Konsum, på Pressbyrån, i tunnelbanan, på tv... Hur ska jag förklara varför just tjejerna är så avklädda och passiva, så släta, sminkade och leende?
Jag kan inte skärma av världen, Spindelmannen, Café, H&M eller andra människors åsikter om könens naturliga varande. Men, jag kan försöka vara en motbild och lära mitt barn att ifrågasätta varför det ser ut som det gör. Även de dagar det känns tröstlöst.