Ekorren står vid entrén till Modernautställningen 2006. Utställningen är en inventering av svensk samtidskonst.
Pia Kristoffersson vid Gävle konstcentrum är en av tre som valt ut konstnärerna på basis av de senaste fem årens utställningar nationellt och internationellt. Summan har blivit överraskande mycket måleri, märkvärdigt ont om fotografi, gott om dvd-filmer och generöst med andra slags installationer.
  Ekorrens frågor borde göra besökaren nedstämd, men jag tror att konstnären Anna Wessman säger att du inte är ensam om att lida av tystnaden om allt fler ämnen. Konsten behövs i ett
demokratiskt samhälle. Många av utställningens övriga 48 konstnärer tar också till orda om människan som en social och politisk varelse. Det är en generös utställning som ger konstnärerna gott om plats. Man blir upprymd på något obestämt vis.
  I Annika Erikssons film fångas människor som med olika motiv - från dans till demonstrationer - samlas på gator och torg. Ibland har de svårt att nå ut med sina budskap, ibland tätnar leden. Det är den ageran-de människan vi möter, många av dem vill förändra världen.

Att flytta är en av vår tids ritualer. Johanna Billing har filmat en grupp människor som målmedvetet tömmer en lägenhet. De packar och kånkar, men betraktaren får avgöra vem som flyttar och varför. Och det finns något spöklikt över det tysta, mekaniska samarbetet kring lådor och prylar som rymde de frågan om gemensamt arbete alltid är av godo.
  Ett citat ur folkpartiets program om krav på språkundervisning för invandrare har Henrik Andersson skickat som sms till en avancerad telefonsvarare i Tyskland. De läskiga orden översätts elektroniskt i text och ljud med växande osäkerhet...
Så vad är typiskt för politiken i vår tid? Kanske de snabba bytena av åsikter, den fluffiga, optimistiska ytan, de lättviktiga slagorden och en dos cynism. Så kan man tolka politiken sedd genom Monika Marklingers installation av manipulerade bilder och texter, som med svärtad humor skildrar den optimistiska ytans överideologi. Här finns alla de härliga, verklighetsförfalskande slagorden om frihet och dialog, och till och med Alf Svensson...
Gunilla Klingbergs har installerat en svärm runda övervakningsspeglar som svävande ufon. De brukar annars finnas i butiker. Ökar viljan till kontroll av andra när verklig kontakt med medmänniskorna uteblir, är all denna övervakning ett symptom på en social bristsjukdom? Vi kan ju alltid kika på de andra i smyg, se vad de har för sig.
Länge begrundar jag målningarna av utställningens äldste, Elis Eriksson, som nyligen avled 99 år gammal. Han kritiserar åldringsvården med sin kombination av knappt, kraftfullt måleri och de lyhört inåtlyssnande, egensinniga texter han ofta förser målningarna med.

Den flitiga Karin Mamma Andersson tar oss med till alperna under en svart himmel inspirerad av Elfriede Jelinek, och Ola Åstrand
ifrågasätter porträttkonstens trovärdighet. Han har gjort två versioner av sina porträtt - dels ett traditionellt, dels en kopia där ångesten vanställt ansiktet. Det handlar kanske inte bara om porträttkonsten, utan om den ångestfyllda människans ensamhet och andras oförmåga att se.
Både Loulou Cherinet, som borrar i det etnografiska, och Natalie Djurberg, som stirrar ner i människans undertryckta lustar, har ställt ut på Konstcentrum i Gävle. Deras filmer står sig mycket bra i sammanhanget.
Frågetecken måste också sättas.
Att konstnärer som Ann-Sofie Sidén, Fredrik Wretman, Maria Miesenberger, Maria Lindberg, Lena Cronqvist och Klara Kristsalova inte kommit med är svårt att förstå. Något fler män än kvinnor är med i utställningen, fast motsatsen gällt länge i utställningsvärlden. På stående fot skulle jag kunna byta ut tio manliga konstnärer mot tio kvinnliga, betydligt starkare.
I entrépriset ingår i pedagogiskt syfte en katalog. Tyvärr är texterna alltför summariska för att den mer oinvigde ska bli klokare, och många av dem är både konventionellt fikonartade och knaggligt skrivna.