Dagen innan 1 maj är som bekant valborgsmässoafton. Den ena dagen förknippas med stora eldar och fyrverkerier. Den andra med politiska paroller och kamp. Och båda förknippas, åtminstone i media, med ungdomar och bråk.

Polisen använder samma ord för att beskriva valborgsfirandet i länet som för att beskriva årets Reclaim the city-fest. Det har varit 'stökigt', säger de.

Men 'stökigt' lämnar inget större utrymme för nyanser. Och det säger definitivt ingenting om en väldigt väsentlig skillnad mellan de ordningsstörningar som ägt rum den 30 april respektive den 1 maj.

Från valborgsfirandet kommer rapporter om överfall och misshandel. I Rålambshovsparken har grupper av ungdomar slagits mot varandra, och i samband med förra årets firande anmälde en sextonårig flicka att hon våldtagits i samma park.

Rapporterna från Reclaim handlar istället om att delar av en demonstration urartat och att maskerade individer kastat föremål - i detta fall stolar - mot polisen. Om våld utövat av festdeltagarna riktat mot andra festdeltagare skrivs dock ingenting. Av en ganska enkel anledning: det har inte förekommit.

Den som går till ett Reclaim utsätter sig onekligen för viss fara. Högerextremister har flera gånger försökt attackera festerna och i samband med polisiära ingripanden tenderar haglande batongslag att träffa den som står närmast.

Det Reclaimbesökaren däremot inte behöver oroa sig för är att utsättas för våld eller övergrepp av andra deltagare. Den sympatiska atmosfär som den sociala kontexten vid ett Reclaim kan skapa är av det slag som höga makthavare anlitar dyra pr-byråer för att försöka reproducera. Och när detta är som tydligast skulle man inte ens kunna uppnå samma grad av trevlighet ens om man samlade alla Bingolottos gamla programledare i en rödmålad skärgårdsstuga en solig sommardag.

Och det är genom glasögon som tar hänsyn till unikheten i den kollektiva samhörighet som Reclaim i dess bästa stunder lyckas skapa som festerna bör betraktas. För det är i just detta de har en osynlig men ytterst reell samhällsomvandlande potential.

För oavsett hur många glasrutor som krossas kommer detta allena inte att leda till någon revolution.

'Om Stureplan automatiskt går sönder när tillräckligt många förortsungdomar samlas, säger det något om tillvaron för oss. Det säger något om fattiga och rika, något om var möjligheter och konflikter finns', skriver medarrangörerna Gatans parlament i sin kallelse till festen. Och kanske har de rätt.

En krossad glasruta kan ses som en missnöjesyttring och ett synliggörande av en i samhället existerande intressemotsättning, men tagen ur sitt politiska sammanhang är den fortfarande enbart en krossad glasruta. Inte alls olik de glasrutor som varje fredags- och lördagskväll krossas på mängder av platser runt om i landet.

Och visst finns det människor som hoppas få slåss med polisen då de går till Reclaim. Att förneka det vore inte bara naivt utan även föraktfullt. Det finns autonoma som ser kravaller som ett sätt att genom handlingens propaganda lansera sitt konfliktperspektiv. Och visst lyser ögonen förväntansfullt på många av de förortskids som den 1 maj är samlade på Odenplan - till hälften övertygade, till hälften nervösa blickar som tycks säga att 'i dag är det vi som är starka, i dag är det vi som har makt'.

Men i vilken utsträckning viljan till konfrontation är den huvudsakliga anledningen till att dessa människor kommer är en fråga dömd att besvaras i spekulativa termer.

Det står i alla händelser klart att människor sällan slår sönder sin stereo eller vandaliserar sin lägenhet i protest mot utanförskapet. Inte heller brukar människor undlåta att värna om det de kollektivt byggt upp.

Årets fest är nära att gå om intet innan den ens börjat. Redan vid samlingsplatsen i Vasastan sparkas det på piketbussar och vägen in till city kantas av oroligheter. Vid Sergelgatan utbryter den konfrontation med polisen som nästa dag ska pryda kvällstidningarnas löpsedlar.

Polisen genomför massgripanden. Men majoriteten av de omkring 1 500 deltagarna når i slutändan fram till Sergelrondellen, där festen ska hållas. Den massiva polisnärvaron ger intryck av att Stockholms centrala delar står under belägring, och stämningen är inledningsvis ansträngd.

Men arrangörerna drar igång musik från sin ljudbil. Ytterligare en bil ansluter och börjar spela drum"n"bass på motsatt sida av rondellen. Och plötsligt har ordningsmakten reducerats till rekvisita.

De grupper av människor som för en knapp timme sedan var främlingar agerar nu som ett enda stort, lyckligt återförenat, kompisgäng. Individer från vitt skilda subkulturer med helt olika sociala koder - subkulturer vars gränser dessutom delvis dras längs etniska linjer - jublar åt varandras tilltag.

Några killar som ser ut som om de antingen går eller vill gå på Södra Latin börjar spruta eld och ett tufft hiphopgäng glömmer helt bort sin reserverade attityd och skriker ut sitt bifall som tonårstjejer på en Darinkonsert.

Den utomparlamentariska vänstern har inte funnit några andra kampformer som är lika inkluderande som Reclaim. Som helt friktionsfritt förmår förena sinsemellan så heterogena grupper i en kollektiv praktik.

- Det räcker inte att ta tillbaka staden en gång om året, jag vill göra det varje dag! skriker Sirqus Alfons sångare från den provisoriska scenen.

Att döma av publikens gensvar är han inte ensam om att gilla tanken.

Med medel som ömsom kritiseras för att vara olagliga, ömsom rent av odemokratiska, uppnår konceptet Reclaim resultat som uppifrån initierade integrationsprojekt aldrig varit i närheten av. Det är här den stora omvälvande potentialen ligger. Och för dem som har intresse av att konservera den nuvarande ordningen, det stora hotet.

Det finns en berömd textrad som lyder 'When the kids are united, they will never be defeated'. Den som bevistade Reclaim i måndags är nog benägen att tro att detta är sant.

Strax innan arrangörerna ska lämna festen är stämningen nära nog hysterisk. En kille med bomberjacka och svart rånarluva utför en mycket energisk dans framför två poliser som ser till hälften besvärade, till hälften roade ut. Framför den ena av ljudbilarna studsar ett mindre hav av människor till tonerna av pumpande techno.

Jag spelar lite fotboll med en grupp människor av vilka flertalet förmodligen aldrig träffat varandra förut. Hiphopare, aktivister, människor utan uppenbar subkulturell tillhörighet och en punkare som tunga kängor och stela läderbyxor till trots är den som joxar allra bäst med trasan.

Det är mest killar men även några tjejer är med. Ungefär hälften har annan etnisk bakgrund än svensk. Många bär de armbindlar/maskeringar som Osynliga partiet delat ut.

I ett försök att med en spektakulär nick rädda en boll från att fara ut i Sergelfontänen snubblar jag på en trottoarkant och gör en kullerbytta på asfalten. Jag får hjälp upp och vi spelar vidare.

När jag minuten senare ska till att lämna cirkeln av bollsparkande festdeltagare hejdas jag av några killar som av kläderna att döma klivit rakt ut ur Blood in, blood out.

- Bra spelat, säger de och klappar om mig.

Det är charmigt. Främst på grund av att de ljuger. Jag har aldrig spelat bra i hela mitt liv. Men lögnen till trots finns ändå en okonstlad uppriktighet i vad de säger. Som i själva verket har mycket lite med fotboll att göra.

Reclaim är ett litet stycke social allmänning till synes helt befriad från kapitalistisk konkurrensdynamik och hierarkier. Och detta är i sig någonting betydligt större än ett antal krossade glasrutor.