Det är söndag morgon och jag har i fyra dagar bott i vad som hittills kallats Rampart 2.2. Det är ett trevåningshus i Bowl Court, östra London, som sedan en månad tillbaka inhyser fyra ockupanter. För att jag skulle kunna hitta hit skickade man mig en kort vägbeskrivning: ”Följ Shoreditch highstreet och passera puben The light, ta vänster in i en gränd och passera en inhägnad bilparkering, där ser du en lagerlokal med sönderslagna fönster, det är vi.”

Jupiter och Mike är två av de boende. Jupiter är från Finland och har pluggat internationell ekonomi här i fyra år. Han flyttade in i Bowl Court samma dag som jag kom hit. Mike berättar om visionerna:

– Planen är att skapa ett socialt centrum som är progressivt, positivt och som ger människor ett radikalt, demokratiskt, antikapitalistiskt utrymme att göra saker på. Och istället för att plocka in aktivisttyperna har vi möjligheten att engagera Shoreditchs konstnärer och kommer att kunna nå ut till en bredare krets. Vilket innebär att vi kan ge fler människor möjligheten att göra vad de vill göra. På en plats som är gratis. Förhoppningsvis kommer vi bli Shoreditch sociala center och förbli det en lång tid framöver.

Grannarna består av ett par krogar. All mark i området är uppköpt och det finns planer på att riva allt och ge plats åt mer inglasade kvarter. Något som blir väldigt påtagligt en våning upp, där utsikten består av ett område dolt av staket; byggarbetare som schaktar grus. De flesta i området vet inte vad som händer i huset. En kille som jobbar på en bar intill håller med om att det är fel att så många hus står tomma men tror inte att ockupation är lösningen.

– Men han kommer att stödja oss när han väl kommer hit och ser vad vi har för oss, säger Jupiter trosvisst.

Mike tror också att inställningen kommer att förändras.

– Vi delar bakgård med en pub och de gillar tydligen inte att vi befinner oss på gården. Men vi kommer att rensa ut all skit folk slängt dit och fixa upp en trädgård.

När jag kommer till det ockuperade huset på onsdagen öppnas porten av en liten kille med kort hår. Han presenterar sig som Mike, tar ett par steg bakåt och pekar mot en trappa. Han har en kopp te i ena handen.

– Du är svensken va? De är där uppe.

I ett stort, nästan helt vitt rum, sitter en kille på huk och målar en trasig del av väggen. Någon sopar skarven i taket. Mike presenterar mig för Kevin, som ansvarar för konstutställningen. En tjej gungar sakta i ett bildäck upphängt med rep i taket.

Kevin ser ut att vara i min ålder, har ett stort leende och ger intryck av att både uppskatta hårt arbete och intensiv avkoppling. Han förklarar att de just nu försöker fixa upp utställningens huvudsakliga våning.

– Det är hål i taket, där, där och där, en massa spindelnät, skit på väggarna och damm på golvet. Så vi tänker att vi målar allt, röjer upp, och sen kan folk komma med sina grejer.

Allt eftersom vi arbetar utvecklas bilden av stället. Här finns bottenplan och tre våningar. Folk som kommer och går har hört ryktet eller är de boendes bekanta och involverade i helgens aktiviteter: Days of action for squatters and autonomous spaces. Ett projekt som spänner över hela Europa och som just här kommer att innebära utställning, konserter, workshops, filmvisning, kafé, free shop och ”mäklarservice” för ockuperade hus. Allt gratis och allt på ett utrymme som fyra veckor tidigare stod övergivet och samlade betongdamm. Men mängder med arbete väntar innan det kan bli fråga om någon trevlig umgängeslokal.

Mike har under fyra månader hoppat mellan olika squattar i London, efter att ha kommit hem från en cykelsemester mellan Rotterdam och Moskva. Han är ett huvud kortare än jag och väger kanske hälften så mycket, ser bister ut och har hårda, skitiga händer. Men när han ler värmer han upp hela rummet.

Toaletter och VVS-grejer kommer delvis från en utrymd squat i Whitechapel, annat är plockat från gatan. Nu har de trappor till första och andra våningen, hålet i yttertaket är delvis fixat och elektricitet finns till viss del.

De basala delarna är ordnade, men Mike är tveksam till om de kommer att kunna stanna länge nog för att utveckla annat än det som behövs för ren överlevnad.

– Vi kommer att jobba på en del miljövänliga lösningar, och sådant kan knappast skada möjligheterna att få stanna. Typ vattensamlare och solfångare. Den allmänna opinionen går att påverka, och regeringen låtsas i alla fall hålla en grön linje.

Första natten delar jag och Jupiter på första våningen. Men först måste en vägg flyttas. Jupiter och en kille som heter Massimo dyker upp med hammare, kofot, mejslar, såg och slägga, och vi går loss.

– Jag ser det här som byggarbetsplatsen Planeten jorden, säger Massimo. Där bygget skulle kunna bestå i att bevara, hellre än att förstöra med syftet att tjäna pengar. Allt praktiskt arbete är nyttigare än att sitta och fundera på att arbeta.

– Det finns blåkragar och vitkragar, och allt vitkragarna gör är att få betalt för att fundera på vad blåkragarna borde göra. Sen så har du grönkragarna, som står brevid och stryper sig själva. Ha ha.

Klockan två ligger resterna i en hög mitt på golvet. Jag och Jupiter har somnat brevid.

Två dagar senare har utställningen börjat ta form. En kort kille bär ihoprullade pappersark under armen, upp och ned för trappan. Sedan gårdagen har han affischerat väggen utanför med dem. Nu fyller han det innersta rummet med svartvita fotografier i storlek 2x2 meter. Bilder av kravallpoliser, människor som bygger barrikader, landsortsbor och urbana miljöer.

– Jag sätter upp bilderna på väggar i städer, säger han. Min bror och jag har rest runt i över tio år och fotograferat. Det här är Genua, Rostock, Bombay. Jag åker överallt där det pågår fascistisk verksamhet och dokumenterar protesterna mot den, ockupationer och kamp för autonoma utrymmen.

I USA har han fotograferat människor som vandrar, som bara går från ställe till ställe. Och i djungeln i Sydamerika träffade han de organisationer som huserar där.

– Det är bilder av sådant som jag tror att de flesta inte får se i media. Men på gatan går det inte att undvika vad du ser.

RampART, döpt efter gatan med samma namn, är ett kollektiv med flera år på nacken som nu hotas av vräkning. Det pågår en rättsprocess men verksamheten lever än. Under fredagkvällen lyssnar ett tjugotal människor på en man som är sjukt lik Tom Waits. Från scenen berättar han om de senaste tjugo årens ockupationsverksamhet i England. Om nittiotalets framgångar, protesterna mot de planerade vägbyggena i Newbury och Twyford Down som utvecklades till regelrätta krig. Om när de plockade ett hus med 300 rum i Brixton som de delade ut till hemlösa för att genom den förmodade vräkningen visa på kommunens felprioriteringar. Men vräkningen uteblev och incidenterna med crackmissbrukarna blev istället allt tätare.

Han heter Shane och efteråt ber jag honom berätta mer om 1994 års criminal justice act, CJA, en lagändring som var ämnad att försvåra ockupationer av hus, vägar och industrier. Men som istället skapade en sammanhållning och organisationsförmåga i protetsrörelsen som inte funnits tidigare.

– Lagen föregicks av åratals arbete för att försöka stoppa den. Vi hade vad vi kallade The freedom network, en paraplyorganisation för människor som skulle bli påverkade av CJA. Vägprotester var en stor grej under den tiden så det var de, husockupanterna, jaktsabotörerna, till och med fotbollssupportrarna. Mängder av grupper sammanfördes genom CJA i och med att ”intrång” blev kriminaliserat. Men det här skapade en otrolig kollektiv handlingskraft och gav oss nytt liv. Och under nittiotalet var vi väldigt framgångsrika, vi förlorade några mindre slag men vi vann faktiskt kriget och stoppade de konservativas vägbyggen. Och ur kampen om Twyford föddes bland annat Reclaim the streets.

I längden blev CJA en framgång för regeringen och gjorde husockupationer, motorvägsblockader och industriprotester som de i kolgruvorna mycket svårare. Och tillsammans med 9/11 har den helt förändrat den politiska agendan. Propagandan, behovet av syndabockar och det påstådda terrorhotet har tagit över.

– Det är fler lagändringar på väg som egentligen bara handlar om övergrepp på de mänskliga rättigheterna. Men under nittiotalet var vi segrare. Vi kände att vi kunde förändra världen. Och det gjorde vi faktiskt, säger Shane.

Under fredagkvällen träffar jag också Selene. Hon bor i Rampart och är stressad över att det saknas folk till lördagens Food not bombs-manifestation. Efter att jag har bidragit med några lyckade kryddtips till kvällens soppa bestämmer vi att jag ska komma förbi vid elva för storkok.

Soppa på gårdagens rester, ”flapjacks”, sallad, pizza och bröd släpas på en hög stålvagn i regnet till ID-Store’s entré. Där har Food not bombs delat ut mat till förbipasserande varje lördag under lång tid.

– Det är inte så att vi försöker utbilda någon, säger Selene. Men vi vill sända ut ett budskap och det är ”dela på maten, skit i bomberna”, det är inte bara gratis mat.

Hon säger att vissa förmodligen tänker att då det är gratis måste det vara dåligt.

– I det här samhället har pengar stort värde och de flesta som stannar till är folk som inte har pengarna men som ändå måste äta.

En tjeckisk kille med soppskål i näven säger att det inte spelar någon roll vad det är för mat.

– Allt det här är schysst, allt.

Food not bombs använder ”skippad” mat, ett uttryck som kommer från namnet på butikernas containtrar, där all mat som är på väg att passera bästföredatum hamnar. Men det är bra mat och ”the skips” försörjer även Ramparts invånare.

När vi återkommer till Bowl Court är huset fullt av besökare och i ett rum riggar någon en mixer till högtalare, i ett annat berättar en kille hur man bygger om sin cykel. En äldre man placerar glasflaskor i ett fönster. De verkar inte fylla något praktiskt syfte och jag frågar vad han pysslar med.

– Det här är grejer jag hittat. Tanken bakom min installation är att ta delarna av trasiga flaskor och sätta ihop dem. Det är prylar som annars skulle förbises, men tillsammans blir de mycket vackrare än de är en och en. Helheten skapar skönheten.