Normbrytande nyheter
Väggrivningar, nattliga takläckor och några hundra kannor te är priset för att slippa betala hyra. Joel Karlberg befann sig i London under de europeiska sqautterdagarna 11–12 april och tillbringade fyra dagar i ett ockuperat hus med boende som vill nå ut till fler än de sedvanliga aktivistkretsarna.
Numb sätter sig och skriver texter i tio timmar i sträck om han väl kommer igång. När han väl hittar en stunds inspiration behöver han inte lägga ifrån sig pennan, varken för att äta eller sova.
Simons röst kan ha varit nyvaken men den låter klart nedpitchad, han sitter stilla framför mig i sitt kombinerade vardagsrum, kök och sovrum och betar av några cigaretter medan han snackar långsamt men taktfast om sitt hiphopkollektiv och musiken.
I en liten lägenhet i Andersberg träffar jag Mange. Han har pysslat med musik i många år och blir ofta refererad till när folk pratar om Gävles hiphoprötter.
Danne stirrar ut på omvärlden. Med uppspärrade ögon och en sportig vattenflaska i handen verkar han ta in allt runt sig. Kanske förklarar det hans vilja att konstant producera. Han förklarar vad som inspirerar.
Jag har aldrig lyssnat mycket på hiphop. Men under mina besök i Gävle har jag funnit att musiken är svår att undvika. Här verkar den inte bara
ha engagerat många lyssnare, det har dessutom dykt upp en grupp yngre musiker. Jag ville ta reda på vad som var på gång. Och jag ville att de
själva skulle berätta.
"Ett val mellan lojalitet för nationen och dess ekonomiskt ansvariga/priviligerade, att värna marknadens väl trots att hungern plågar när stålarna gick till en sista, sista-minuten-biljett. Eller; se till att det finns mat på bordet.
Tro mig, för min del hamnar lojaliteten i andra hand och konservburken i innerfickan.'
På ett av Berlins hundratals tunnelbanetåg som tar dig till nästan vilken liten avkrok av staden som helst. Bredvid mig en kvinna i min mors ålder, välklädd och med blicken rakt fram. I handen hon stödjer sig mot sätet med har hon en starköl. En ovanligt vanlig syn.
"Likt en parasit smyger jag fram längs era gator och suger näringen ur omgivningen, till ingens nytta. Men med en gnagande fråga i min parasithjärna, som i allt större skala skadas av substanser som allt snabbare leder mig ner i spiralen bort ifrån verkligheten och er andra: ska vi låta nazisternas motto bli verklighet? Arbeit Macht Frei. Arbete Ger Frihet, stod det i gjutjärn ovanför ingångarna till lägren vars enda syfte var, att göra sig av med lägrets invånare. '
© 2025 Stockholms Fria