44 dagars arbetslöshet sist de räknade ihop dem. 244 dagars sysslolöshet. Om man ska tro dem som sitter där och arbetar med andra människors brist på arbete. Och nu är sommaren här, på radion kommer överavslappnade sommarpratare sitta och tala lugnande till Sveriges alla semestrande familjer som på sina verandor dricker saft ur färgglada plastmuggar. Ser barnen på gården med benen fulla av spring och ansikten fyllda av fångade ögonblick.

Och ingenting av det här har egentligen någonting med arbete att göra. För det kostar ju ingenting eller hur? Gräset ungarna springer runt på är ju faktiskt gratis.

Men ändå tillhör detta den priviligerade skara människor som resten av året arbetar häcken av sig någonstans. De väldigt sysselsatta, väldigt vanliga människorna. Jag tillhör dock inte den skaran. Och jag undrar vad det är som egentligen skiljer mig ifrån den. Jag har gått i skolan, men är outbildad. Jag har haft nåt sommarjobb, men är okvalificerad och har bristande yrkelivserfarenhet. Jag saknar en hel del. Men främst av allt så saknar jag nog motivationen att ställa mig och trycka ut mcflurry åt lunchande hamburgeribesökare, skura golvet åt dem tills de kommer tillbaks efter lunchen, kränga mjölk och djupfrysta wok-blandningar åt dem på vägen hem eller laga deras teveapparater för att de zappat sönder fanskapet i frustration över att arbets-

dagen plötsligt tog slut.

Avsaknad av motivation att Sysselsätta mig själv helt enkelt. Fruktansvärt, verkligen.

Likt en parasit smyger jag fram längs era gator och suger näringen ur omgivningen, till ingens nytta. Men med en gnagande fråga i min parasithjärna, som i allt större skala skadas av substanser som allt snabbare leder mig ner i spiralen bort ifrån verkligheten och er andra: ska vi låta nazisternas motto bli verklighet?

Arbeit Macht Frei. Arbete Ger Frihet, stod det i gjutjärn ovanför ingångarna till lägren vars enda syfte var att göra sig av med lägrets in-

vånare. Oj! Jag tar ett steg tillbaks och låter parasithjärnan ta sig en till funderare. Vad är det egentligen jag vill? För den som provat på livet efter socialens förväntningar och erbjudanden vet att det inte är första klassens frihet det handlar om. Det finns en anledning till varför vi ofta hamnar i städernas billigaste områden tillsammans med andra som inte tillåts en hyra på mer än ett par tusenlappar i ett höghus med sönderbrända hissknappar och pisslukt i trappen.

Och såklart jag vet; sätter sig alla lägerinvånare ner och spelar balalajka 24/7 så skulle tillvaron kanske inte bli så tjusig, men skulle det verkligen innebära att alla började lira balalajka bara för att de inte längre var tvungna att gå upp, gå till jobbet, jobba jobba, äta lunch, åka trick hem och sätta sig och glo?

Nä, jag har mer förtroende för mina lägerkamrater än så.

Svårare än så här är det inte; människan är en i grunden ganska egoistisk varelse, vi gör det vi vet att vi mår bra utav. Med vissa undantag dock. Vi kan i vissa ögonblick göra saker för andra människor vi bryr oss om. Ni vet, ni har nog gjort det mer än en gång. (Nä, jag menar inte kuta runt den 23e december bland hyllmetrar av småpryttlar, om du känner efter tror jag du fattar vad jag menar). Och jag tror att om du kände att människor du brydde dig om verkligen mådde bättre av att du gjorde något för dem så skulle du inte varje dag nödvändigtvis stämma upp balalajkan när du vaknat omkring tolvsnåret.

Men jag tappar nånstans motivationen där jag hasar mig fram längs trottoaren. På väg emot närmsta socialkontor för att sakta suga blodet ur er semestrande barnfamiljer.