Min kompis fick urinvägsinfektion i fredags. Hon och jag satt på tåget och fick dela på utrymmet utanför dörrarna med en äldre dam och en yngre kvinna med barnvagn. Vi skulle till Stockholm och sittplatserna var slut. I vagnarna stod folk lutade mot sätena. I utrymmet utanför den andra vagnen satt tre asiatiska turister på sina resväskor och alla platser i restauragnvagnen var upptagna. Det var mycket människor som skulle till Stockholm den fredagen. Packat, verkligen.

Inte i den främsta vagnen dock. Där var knappt några människor alls. Man såg dem om man klev av vagnen, vilket vi fick göra vid varje stopp för att släppa fram dem som skulle ut. Deras ansikten dolda bakom någon dagstidning.

Resan tog väl omkring två timmar och den större delen tillbringade vi där med de två kvinnorna, det visade sig att vi hade en del att prata om. För när människor hamnar i på något sätt extrema situationer tenderar vi ju att bli ganska kontaktsökande. Främlingar kan bli vänner, eftersom de har något gemensamt. I det här fallet en gemensam fiende. Som den här dagen satt i första klass och läste Svenskan.

- Men de åker ju bara tåg de också!

- Och får serverade middagar mellan Göteborg och Stockholm...

Och vi sitter strax bakom och trängs. Visst, kalla det missriktad ilska.

Men det är efterfrågan som skapar situationerna, och om den välbärgade efterfrågan väger tyngre än den fattiga leder det till att det inte gör något om det reser en person i tåget. Så länge den personen betalar mer än de två hundra andra skulle ha gjort tillsammans.

SJ tillhör inte längre resenärerna. Trots att det var de som byggde upp hela det infrastrukturella systemet. Trots att det var för dem som järnvägen byggdes ut.

Men de sålde ut oss, och vår möjlighet att resa tillsammans på längre sträckor. Och de som köpte upp oss sitter därframme och porrsurfar på sina laptoppar.

Men vi har det rätt schysst för vi kommer närmare och kommunicerar, hjälps åt med väskor och barnvagnar, skrattar lite. Trängs lite, men det är lugnt för att vi har en gemenskap de aldrig kommer kunna köpa. Och en gemensam fiende. Som inte har en chans.

Visst hade det varit en vacker syn om alla som 'saknade' sittplats stod upp och tillsammans traskade in och slog sig ner i första klass. Jag tror också det kommer att ske när avgångarna bantas och priser chockhöjs till förmån för resenärer med företagsbekostade helårskort.

Eftersom det för oss inte handlar om en gnutta extra njutning i tillvaron. Utan i många fall om att ta sig igenom vardagen och klara utav de enklaste sysslor.

Vi hyllar de allseende ögonen i matbutikerna. Köper löpsedlarna med sina övertydliga ställningstaganden, förklädda till lysande gula godispåsar. Ropar på fler butikskontrollanter, och våra folkvalda på förebyggande lagar. Men ser inte problematiken som orsakar snatterierna, myglet, plankningarna. Ryggar tillbaks för notiser om de ensamna mödrar som begår lagbrott. Och klarar inte av att förstå det moraliska förfall Sverige drabbats av. Men det är väldigt enkelt.

Ett val mellan lojalitet med nationen och dess ekonomiskt ansvariga/priviligerade, att värna marknadens väl trots att hungern plågar när stålarna gick till en sista, sista-minuten-biljett. (Läkarbesöket för urinvägsinfektionen gick helt enkelt inte att bortse från den här gången.) Eller; se till att det finns mat på bordet.

Tro mig, för min del hamnar lojaliteten i andra hand och konservburken i innerfickan.