När SFT ringer sitter Jacob Kimvall precis och redigerar en av de sju intervjuer han genomfört under våren i Stockholm, Göteborg och Malmö. Han försöker lära sig ljudtekniken och få bibehållen röstkvalitet trots överföring till mp3-format.

– I mp3-filer försvinner skitmycket, jag försöker hitta något sätt att behålla röstens kvaliteter. Jag är väldigt fascinerad av röster och vad de säger. Utställningen bygger till stor del på röstens taktila kvaliteter, att man hör tonfall, dialekt, betoningar, fraseringar, jag försöker få med det.

Dreams don’t die, som öppnar på fredag, sätter publikens och dokumentationens roll i graffitikulturen i centrum. När graffiti diskuteras ligger fokus ofta på konstnären/vandalen, här är det istället betraktaren eller åskådaren som är viktig.

– I massmedia är betraktaren alltid allmänheten, som utmålas som ett offer för graffarens härjningar. Men det finns faktiskt en initierad och kunnig graffpublik, som föraktas av mainstreamsamhället. Jag försöker sätta dem på piedestal, belysa deras roll i graffkulturen. Det är ingen som pratar om att de upprätthåller en historia. På senare tid skapas en graffitihistoria i tidningar och på internet, men jag tror att de här samlarna fyller en viktig funktion. De är bärare av en personlig, regional och nationell konsthistoria.

Till stor del består utställningen av mellan 30 och 40 minuter långa intervjuer, som besökarna får lyssna på i hörlurar.

Finns det risk att man somnar?

– Haha, jag skulle absolut inte göra det, men risken är förstås att man inte mäktar med. Jag hoppas att besökaren orkar lyssna på åtminstone en hel intervju och sedan kanske några ”smakprov” från de andra. Det finns en sådan passion hos de här samlarna och det hörs verkligen i deras prat, det finns en medvetenhet hos dem om att det de gör är viktigt. Men jag är ju själv lite av en fotosmurf.

Du skriver i din presentation att fotosamlarnas dokumentation av graffiti har kopplingar till frågor om bland annat klass. Hur då?

– Det finns absolut ett klassperspektiv i det här materialet. Ett exempel är en klottersanerare som jag har intervjuat. Han är tydlig arbetarklass och jävligt intresserad av graffiti. Därför söker han sig till ett kneg där han kan få utrymme för sitt intresse. Jag själv, som har medelklassbakgrund, skulle inte välja den vägen. Vi gör något annat, som till exempel att ge ut böcker. Många av de intervjuade har arbetarklassbakgrund, det kommer också att stå angivet vad de har för yrken. En annan person har blivit fotograf i dag, och han säger att han ser en rak linje mellan sitt fotointresse i 12-årsåldern och sitt yrke i dag.

Jacob Kimvall är något kluven till sin egen roll i utställningen. Han är en före detta graffitimålare som numera dokumenterar graffiti samt verkar som konstkritiker i bland annat Stockholms Fria och på Konsten.net.

– Under utställningen är jag konstnär, men kanske ännu mer producent eller journalist. Jag är graffmålare i botten, men de senare åren har jag fungerat mer som kritiker och journalist. Hur förhåller man sig då? Vem ska ha betalt om jag säljer ett foto av en annans målning? Jag har inte bestämt hur jag ska göra, men förmodligen kommer jag att dela pengarna med konstnärerna.

Du har även varit aktiv i att bevara gamla målningar för eftervärlden. Varför är du så intresserad av dokumentation?

– Jag gillar ju det med graff att målningar försvinner. Men jag ser tre drivkrafter som gör att man vill dokumentera och fotografera. Det ena är att man vill utnämna något till viktigt, att man vill bevara det. Det är tydligt när man talar med gamla målare i New York, de hade inte tänkt på att man skulle fota. Nummer två är att målningarna hela tiden försvinner. Sedan är det också ett sätt att samla dem på en och samma plats. Samtidigt är det också viktigt att bevara riktiga målningar. Foto är reproduktioner i en mening, att se det på riktigt blir någonting annat.

I den andra delen av utställningen, som består av ett jättefotografi av en målning på den så kallade David Larsson-väggen i Sundbyberg, placerar sig Jacob Kimvall i en linjär relation till de intervjuade – som samlare och konstnär.

– När man ser den målningen i verkligheten ser man aldrig helheten utan bara glimtar av den, eftersom den är så lång. På ett foto har du en överskådlighet. Jag har försökt gestalta det seendet genom att fota och även filma den målningen från tåget i rörelse.

En annan viktig aspekt i Dreams don’t die handlar om machokulturen inom graffiti.

– I den ingår att man fotar sina egna och sina närmaste polares målningar, men inte andras, berättar Jacob Kimvall. Det finns en dubbel blick. Å ena sidan uppskattar målarna att ha en publik, å andra sidan finns det en distans, särskilt i Stockholm, till fansen. När jag började måla lärde jag mig snabbt att man aldrig skulle erkänna att man var imponerad av en målning. Man skulle säga ”den var inte så dum, men du skulle ha sett den där”. Det handlar inte bara om graffkulturen, utan om ett maskulint mönster i samhället. Men graffitikulturen består främst av män och det blir extra tydligt då. Det finns två klichébilder, vandalen, som får mest utrymme i media. Den andra rollen är kalenderbitaren, och den försöker jag visa här.

Utställningen visas 30 maj–14 juni på AK28, Krukmakargatan 28.