Efter en utflykt i novellformatet med Pappersväggar återvänder han nu till romanformatet med Människohamn. Tematiskt känner man igen sig i skildringarna av ondskan, godheten, kärleken och döden, och hur dessa grundläggande element i livet hamnar i konflikt med varandra.

I Människohamn är havet en viktig del i berättelsen. Havet är en förutsättning för liv, men det kan även ta liv. Havet förför med en glittrande yta, och under den ett svart mörker.

Det är en väl funnen metafor. Spegelblank reflekterar havets yta det vi känner igen, men lika snabbt kan det skifta humör och med vrede förstöra den idylliska reflektionen.

Historien tar sin början en solig vinterdag i Roslagens skärgård. Anders och Cecilia tar med sin lilla dotter Maja på en utflykt till fyren på Gåvasten. Väl framme springer Maja upp i fyren och blickar ut över isen. Hon säger till Anders att hon ser något. På väg ner springer Maja i förväg och när föräldrarna strax efter kommer ner är dottern spårlöst försvunnen.

Nersupen, frånskild och deprimerad återvänder Anders två år senare till sin stuga för att göra upp med det förflutna. Berättelsen förgrenas och blir både en bred släktkrönika, spökhistoria, småbygdsskildring och framför allt en gripande berättelse om förlusten av ett barn.

Skräckeffekterna är den här gången ovanligt nertonade till förmån för ett mer realistiskt berättande, vilket kanske får en del av hans fans att muttra. Men att berätta konventionellt och rakt är inte Ajvide Lindqvists metod. Här dyker det upp spöken som far fram på flakmoped och citerar Smiths-texter, monster från havets botten, trollkarlar, spritsmugglare och en tonårstjej som plastikopererade om sig till häxa.

Berättelsens medelpunkt är dock Anders. Runt denne plågade karaktär fördjupas tematiken rörande skuld och utanförskap. Långsamt går det upp för honom att bilden av dottern är tillrättalagd. Kanske älskade han inte Maja tillräckligt? Var det inte så att han stundtals önskade att hon aldrig fötts?

När Majas meddelande, ”Bär mig”, når honom från andra sidan beslutar han sig för att ge sig i kast med havet. Likt en modern Orfeus beger han sig ner i dödsriket.

Det känns som att Ajvide Lindqvist med den här brett upplagda romanen har haft ambitionen att utöka sitt register som författare. Och det är en bra roman, dock inte lysande, därtill är den lite för spretig. Nagelbitarfaktorn är inte lika hög som i Låt den rätte komma in. Ofta är det ett lugn före stormen som råder. Men till slut blåser Ajvide Lindqvist på ordentligt.

Oavsett invändningarna har jag svårt att lägga ifrån mig boken. Ajvide Lindqvist har förmågan att trollbinda sina läsare.