Recension


Fria.Nu

Allvarlig spökhistoria bland kobbar och skär

Innan författarkarriären tog fart försörjde sig John Ajvide Lindqvist som trollkarl och ståuppkomiker. Även om trollspöt ligger på hyllan lever hans illusionistiska konster kvar i hans berättande. Magin hos Ajvide Lindqvist ligger i hans skicklighet att utnyttja skräckgenrens spektakulära inslag och förena dessa med påträngande realistiska skildringar. Förmågan att smälta samman dessa element tror jag är nyckeln till Ajvide Lindqvists massiva framgång bland både läsare och kritiker.

Efter en utflykt i novellformatet med Pappersväggar återvänder han nu till romanformatet med Människohamn. Tematiskt känner man igen sig i skildringarna av ondskan, godheten, kärleken och döden, och hur dessa grundläggande element i livet hamnar i konflikt med varandra.

I Människohamn är havet en viktig del i berättelsen. Havet är en förutsättning för liv, men det kan även ta liv. Havet förför med en glittrande yta, och under den ett svart mörker.

Det är en väl funnen metafor. Spegelblank reflekterar havets yta det vi känner igen, men lika snabbt kan det skifta humör och med vrede förstöra den idylliska reflektionen.

Historien tar sin början en solig vinterdag i Roslagens skärgård. Anders och Cecilia tar med sin lilla dotter Maja på en utflykt till fyren på Gåvasten. Väl framme springer Maja upp i fyren och blickar ut över isen. Hon säger till Anders att hon ser något. På väg ner springer Maja i förväg och när föräldrarna strax efter kommer ner är dottern spårlöst försvunnen.

Nersupen, frånskild och deprimerad återvänder Anders två år senare till sin stuga för att göra upp med det förflutna. Berättelsen förgrenas och blir både en bred släktkrönika, spökhistoria, småbygdsskildring och framför allt en gripande berättelse om förlusten av ett barn.

Skräckeffekterna är den här gången ovanligt nertonade till förmån för ett mer realistiskt berättande, vilket kanske får en del av hans fans att muttra. Men att berätta konventionellt och rakt är inte Ajvide Lindqvists metod. Här dyker det upp spöken som far fram på flakmoped och citerar Smiths-texter, monster från havets botten, trollkarlar, spritsmugglare och en tonårstjej som plastikopererade om sig till häxa.

Berättelsens medelpunkt är dock Anders. Runt denne plågade karaktär fördjupas tematiken rörande skuld och utanförskap. Långsamt går det upp för honom att bilden av dottern är tillrättalagd. Kanske älskade han inte Maja tillräckligt? Var det inte så att han stundtals önskade att hon aldrig fötts?

När Majas meddelande, ”Bär mig”, når honom från andra sidan beslutar han sig för att ge sig i kast med havet. Likt en modern Orfeus beger han sig ner i dödsriket.

Det känns som att Ajvide Lindqvist med den här brett upplagda romanen har haft ambitionen att utöka sitt register som författare. Och det är en bra roman, dock inte lysande, därtill är den lite för spretig. Nagelbitarfaktorn är inte lika hög som i Låt den rätte komma in. Ofta är det ett lugn före stormen som råder. Men till slut blåser Ajvide Lindqvist på ordentligt.

Oavsett invändningarna har jag svårt att lägga ifrån mig boken. Ajvide Lindqvist har förmågan att trollbinda sina läsare.

Fakta: 

Litteratur

Människohamn Författare John Ajvide Lindqvist Förlag Ordfront

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Deckare på spaning efter liv

Recension

James Crumley skrev En sista riktig kyss för trettio år sedan. Den har kallats stilbildande inom deckargenren och efterföljande kollegor till Crumley, som exempelvis Dennis Lehane, har framhållit den som epokgörande. Nu släpps den som den tredje delen av fyra romaner i Modernistas serie med Pulp-litteratur, tidigare titlar har varit Denis Johnsons Jesus' son och Jim Thompsons Mördaren i mig.

Fria.Nu

Skräcken kryper in på knutarna

Recension

Det är vinter 1981 i folkhemsförorten Blackeberg nordväst om Stockholm. Oskar är 12 år och mobbad i skolan och fantiserar om att ta hämnd på sina plågoandar. En dag står en flicka i klätterställningen på gården. Hon heter Eli och har flyttat in i lägenheten ovanför Oskar tillsammans med Håkan. Mannen, som man tror är flickans pappa, beter sig mystiskt och sätter snabbt för pappskivor för fönstren i lägenheten. Eli fångar omedelbart Oskars intresse, men hon gör snabbt klart för honom att de aldrig kan bli vänner.

Fria.Nu

Tre år i förorten

Recension

Jonas Embrings film skildrar tre år av Mios liv i Stockholmsförorten Henriksdalsberget, och öppnar med den illavarslande undertexten ”Alla brott som begås i filmen är under utredning, lagförda eller preskriberade.”

Fria.Nu

Björn på Orust

Recension

Dvd-tidskriften UZI släpper sitt andra nummer och det handlar om producenten och artisten Björn Olsson. Specialen är fulladdad med exklusivt musik- och bildmaterial av en svensk musiklegendar. Björn Olsson var med och grundade Union Carbide Productions och Soundtrack of our lives, och har efter att ha gått solo gjort fantastisk instrumentalmusik i Bo Hanssons och Ennio Morricones anda.

Fria.Nu

Med kameran mot verkligheten

Recension

När Stefan Jarl förra året tilldelades Filmstudiorörelsens pris löd motiveringen: ”En käftsmäll i svensk film.” En motivering som även återspeglar Jarls temperament som filmskapare. Alltsedan den uppmärksammade debutfilmen Dom kallar oss mods (1968) har Jarl gjort film som utnyttjar alla mediets möjligheter för att skaka om, beröra och påverka sin publik. Internationellt ses han som en av de stora dokumentärfilmarna och han har bland annat erhållit en Felix, Europas motsvarighet till Oscar, och på hemmaplan inte mindre än fyra Guldbaggar. Jarl är även en av initiativtagarna till Folkets Bio, som erbjuder kvalitetsfilm på tretton platser i Sverige. Han var också med och skapade tidskriften Film & TV och senare även filmarbetarnas fackförbund.

Fria.Nu

© 2026 Stockholms Fria