I skuggan av OS-diskussionerna visar Etnografiska museet under sommarmånaderna den soliga utställningen Peking 1966 – Kulturrevolutionen inleds. Utställningen, som går under den något märkliga devisen att visa ”den lyckliga sidan av revolutionen”, består av två delar – dels ett urval ur museets samling av propagandaaffischer från kulturrevolutionens sista år, dels en uppsättning färgfotografier tagna av den då blott 20-åriga fransyskan Solange Brand, på plats i Peking under revolutionsstarten i egenskap av ambassadörssekreterare.

Solange Brands fotografier är onekligen mycket sevärda, och museet har ingen anledning att skämmas över sin omisskännliga stolthet över att husera bilderna. Vackra i sin glättiga oskuldsfullhet, helt unika i sin egenskap av tidsdokument över en säregen historisk period då utländska åskådare var sällsynta och färgfilm inte fanns att tillgå för kineserna själva. Och med den lyckosamma fördelen att vara tagna av en tjej lika ung och naiv som de ungdomar som förväntades engagera sig i kulturrevolutionen.

Solange Brand har i sin egen entusiasm lyckats fånga den stämning av framtidstro och ungdomlig övertygelse som präglade Peking under revolutionens inledningsskede. Rundkindade tonåringar som dansar, paraderar, gymnastiserar, alla med ett nyfrälst revolutionärsleende på läpparna. Det brinnande iver Brands bilder förmedlar är fascinerande att ta del av och någonting som sällan förmedlas, då kulturrevolutionen i efterhand även av kommunist- regimen benämnts som (det enda av) ordförande Mao Zedongs misslyckanden.

Med det officiella syftet att utrota borgerligt tänkande och ersätta det med socialism, ledde kulturrevolutionen till katastrof för det kinesiska samhället och när den upphörde 1976 hade omkring tre miljoner människor mist livet och runt 36 miljoner utsatts för förföljelser. Utöver den utplåning av kinesisk kulturhistoria som ingick i revolutionens ursprungliga tanke.

Brands fotografier varvas med uttalanden i efterhand av ungdomar som under inledningsfasen brann för revolutionen, kinesiska rödgardister likväl som utlänningar som befann sig på plats, alla vittnande om den naivitet och det ungdomliga oförstånd som gjorde att kulturrevolutionen över huvud taget var möjlig. ”Jag minns aldrig att jag kände mig hotad. Jag var ung och omedveten, nästan lika ung och omedveten som rödgardisterna runt omkring mig, och det var förmodligen det som gjorde skillnaden” säger Solange Brand själv i ett citat från 2004. ”Väggtidningar berättade om våldsamma sammanstötningar mellan rivaliserande grupper av rödgardister, som ibland slutade i blodspillan. För mig kunde detta bara vara överdrifter. Jag kunde inte tro, ville inte tro, att kinesiska ungdomar som jag tyckte mig känna så väl, som var så förståndiga och belästa, kunde gå så långt” citeras svenske Per-Olow Leijon, som 27 år gammal studerade konsthistoria i Peking 1966.

Utställningens andra del, som visar färggranna propagandaaffischer av det slag som hängdes upp på stugväggarna för att om möjligt pigga upp en grå och smärtsam vardag samt försöka ingjuta fortsatt tilltro till revolutionens fördelar, är även den givande. Med titlar som Förena er och uppnå större seger! och Nya böcker till massorna! förmedlar bilderna av lyckligt leende, friska arbetare den klämkäcka krampaktighet med vilken kommunistregimen försökte motivera en fortsatt kulturrevolution även i dess slutskede 1975–76.

Peking 1966 – Kulturrevolutionens inleds är tvivelsutan en unik samling kulturhistoria. Vad som däremot kan ses som ytterst tveksamt eller åtminstone förbryllande, och faktiskt även drar ner helhetsintrycket av utställningen, är den totala avsaknaden av synlig problematisering i museets utställningstexter. Vare sig kring revolutionsåren i sig eller kring situationen i Kina i dag. Vilket leder till frågan om huruvida detta är resultatet av en likartad naivitet som den utställningens fotografier förmedlar. I synnerhet i kontexten av den oerhörda uppmärksamhet Kinas situation röner i den allmänna debatten i dag, vilken för övrigt inte nämns med ett ord, framstår detta som aningen okritiskt, eller åtminstone oinformerat.