I provinshuvudstaden Chengdu drabbades det sedan länge övergivna sovjetiska konsulatet värst av jordbävningen. I småstäderna och byarna slogs däremot allt till spillror.

– Vi har ett ordspråk här: inget kan förstöra Chengdu, vare sig värme, kyla, jordskalv eller stormar, säger Zhang Jianhong, bokhandlare i stadens hippa nöjeskvarter Kuan Xiangzi.

Många i staden delar denna självsäkerhet, och den är delvis baserad på verkligheten. Chengdu ligger i en sänka där marken är hård och stark. När jordbävningen slog till den 12 maj så var det de byar och städer som ligger mot bergen som drabbades hårdast.

Men Chengdubornas självsäkerhet handlar också om något annat – en känsla av att de som storstadsbefolkning kan räkna med att bli bättre omhändertagna än kusinerna på landet. Ända sedan kommunisterna kom till makten har staten satsat på att hjälpa dem som bor i städerna, ofta på bekostnad av massorna som livnär sig som bönder.

I den lilla staden Bailu, två timmars bilfärd från provinshuvudstaden, berättar bönderna att de ofta använder kolslagg istället för murbruk när de bygger sina bostäder. Deras inkomster är bara en bråkdel av vad de välbeställda i Chengdu tjänar.

Sun Jie, som bor på en bergstopp utanför Bailu, tjänar motsvarande 360 kronor i månaden på att samla in och sälja rötter som används för att behandla inflammationer.

– Man får antingen arbeta i gruvorna eller handla med medicinalväxter, något annat finns inte här. Min mamma har levt här hela sitt liv här och vill inte ge sig av, och jag tar hand om henne. Så vi hankar oss vidare, berättar Sun, som är 28 år gammal.

Befolkningen på Sichuans landsbygd och i storstäderna har olika minnen av tidigare katastrofer. Många i Chengdu berättar att deras föräldrar aldrig berättat om den svält som drabbade landet i slutet av 50-talet.

– Det kanske var dåligt med mat, men någon svält var det aldrig. Inte i staden i alla fall, säger juristen Jia Youping.

I småstäderna och byarna vittnar däremot många om hur de vuxit upp med berättelserna om den fruktansvärda hungern och fattigdomen som utlöstes av Maos satsning på en snabb industrialisering.

– Många dog. Bara de starkaste och mest tursamma överlevde, berättar Lao Wu från Anren.

De kinesiska myndigheterna har fått mycket beröm för de snabba räddningsinsatser som de genomförde efter katastrofen i maj. Men vissa kritiker menar att myndigheterna även känner en viss skuld över de stora skillnaderna mellan säkerhetsarbetet och byggstandarden på landsbygden och i städerna, som innebär att landsortsbefolkningen drabbas så mycket hårdare av katastrofer.

Ett av de tydligaste bevisen för skillnaderna mellan stad och landsbygd var de tusentals klassrum som förvandlades till ruiner i samband med jordbävningen. Närmare tio tusen elever och lärare begravdes i skolorna och många föräldrar menar att deras barn dog eftersom skolorna var fuskbyggen som kunnat uppföras på grund av korrumperade tjänstemän.

På landsbygden oroar sig många av dem som drabbades av jordbävningen för vilken hjälp de nu ska få med återuppbyggnaden. Regeringen har utlovat stora summor som ska gå till att hjälpa bönder att reparera eller återbygga sina bostäder.

Men skillnaden mellan stad och landsbygd är uppenbar även när det gäller dessa satsningar. De familjer som förlorade sina hem i turiststaden Dujiangyan har erbjudits att antingen ta emot ett ordentligt skadestånd eller få tillgång till en ny bostad på 70 kvadratmeter, som kommer att står klar inom tre år. Bönderna i Bailu erbjuds däremot enbart fem kvadratmeters yta per person om de går med på att flytta till de bostäder myndigheterna kan erbjuda.