Fram till dess att jag läste det krigslarmsbehandlande tjugoförsta fragmentet i Ida Sälls debut Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet hade jag förträngt hur läskigt jag tyckte att det var när larmet testades. Att det är just den här boken som gräver fram minnet av skräcken är inte så konstigt, för Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet är en underbart träffsäker skildring av barnets tolkning av världen, en skildring som pendlar mellan det humoristiska, det sorgliga och det förbluffade, allt med 1990-talets inledande år som vag fond.

Innan boken till slut gavs ut omtalades den som 80-talistgenerationens första uppväxtroman. Förledet, ”uppväxt”, bör här betonas för att förstå vari bokens innehåll skiljer sig från andra jämnåriga författare – exempelvis Martina Lowden och Ronnie Sandahl. Där Sandahl och Lowden förpassar barndomen till bisatser ligger barnets upplevelse av världen i totalt fokus för Ida Säll. Vuxenheten, de stora samhällsberättelserna och framtiden finns inte med på kartan. Men lika riktigt som förledet ”uppväxt” är i uppväxtromanepitetet, lika felaktigt är efterledet ”roman”.

Som form för sin skildring har Säll istället för romanens valt en fragmentform. Fragmenten är lakoniska nedslag i uppväxten, bräddfyllda i sin ordmässiga knapphet med barnets storögda observationer, vilka behandlar det mesta från Romulus och Remus och hamstrar som bits till kompisen Jenny Hägg, som verkar ganska rejält störig. Fragmenten är i sig närmast små anekdoter, mikronoveller i första person, upplagda med miniintriger, huvudpersoner och händelseförlopp. Formen är otroligt välfungerande – den gör barnet till ett självklart subjekt och de vuxna och deras värld till självklart främmande objekt.

Tidmarkörerna, exempelvis ord som cp-barn, turbohund och Kennet Andersson, påminner emellanåt om att vi befinner oss i början på 1990-talet. Men var i tiden bokens berättare befinner sig känns underordnat. Ida Sälls fragmentberättelse kommer att påminna många, ur flera generationer, om barndomsminnen som kommit att dränkas i vuxenblivandet. Efter tjugo fragment blir läsaren på gott och ont till ett barn i ensiffrig ålder.

Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet är en helt underbar bok. Dess enda egentliga fel är att den är för kort. Och inte ens detta är fel, utan snarare en fullbordan av den fragmentariska formen. När fragmentformen efter sextiotalet sidor följaktligen konsekvent fulländas, och en otroligt stark litterär abstinens med ens sätter in, vet jag mig ingen annan råd än att omgående läsa om boken och återigen häpna över årets kanske bästa svenska skönlitterära alster.