Överallt där VM rapporteras kan vi förvänta oss att höra om afrikanerna som spelar för att det är roligt, men som inte 'tänker smart nog'. Syd-Korea och andra asiatiska lag springer mycket och gör livet fnittrande svårt för kommentatorerna som kväver ett skratt när de informerar om hur många Lee det finns i startelvan. Och skulle ett lag från Afrika eller Asien göra det bra kan du vara säker på att det är den europeiska tränaren som har gjort ett mirakel av 'knappa resurser'.

Annat är det med de europeiska lagen. De är målmedvetna, viljestarka och disciplinerade. Träning, teknik och kollektiv tänkning är sättet att vara bra på, det är också det bästa sättet förstås.
Vi spelar inte för att det är roligt. Det finns svenska genforskare som har åkt till Kenya för att ta reda på vad som gör att kenyaner är så bra på att springa.
Varför har ingen kollat hur det kommer sig att vita västerlänningar är bäst i cykling eller simning? I våra öron blir detta en löjlig fråga. Det är ju för att vi är duktiga på träning, på disciplin, på styrka.
Rasismen är numera så ingrodd att ingen reagerar på den. Det är allmänt accepterat att afrikanska lag inte är fotbollssmarta även om de har några av världens bästa spelare.
Den västliga rapporteringen präglas av ett gammalt syn. En syn som förhärligar de gamla kolonialistmakterna. De överlägsna som ska lära de underlägsna att göra saker på det bästa sättet. Och det bästa sättet är vårt sätt, för vi har kommit längre i utvecklingen.
Ett tillfälligt exempel från tisdagens Dagens Nyheter:
'Holländaren har fått Trinidad och Tobago att spela en strategisk och smart fotboll...'
Med andra ord kan inte Trinidad och Tobago spela smart fotboll utan att européer visar hur man gör. För vi vet ju bäst.