Migrantarbetare som inte är folkbokförda i Peking vistades där i realiteten olagligt, och då de inte längre behövdes så skärpte polisen kontrollerna. De som förlorade sina jobb fick inte stanna kvar och uppleva det OS de lade grunden till.

– Det är bara några av oss kvar här nu, de andra fick åka hem för plötsligt fanns det ingenting att göra, säger arbetaren Zhang Qiangwang.

Som ett led i att snygga till statsbilden inför OS uppskattar Human Rights Watch att över en miljon migrantarbetare har tvingats lämna Peking då byggplatserna stängdes för att förbättra luftkvalitetén och minska bullret. Zhang och hans kamrater har byggt Pekings nya hypermoderna södra järnvägsstation som kommer att bli Asiens största och nu transporterar åskådare till OS-staden Tianjin. Var femtonde minut avgår ett tåg med hastigheten 350 km/h mot grannstaden.

Migrantarbetarna som färdigställer bygget bor i baracker i närheten av tågstationen. De bor åtta i varje rum och sover på träbristar. Det är trångt, hett och skitigt. När jag besöker barracken består lunchen av torrt ris och soppa.

Zhang Qiangwang är från Shandongprovinsen. Han tjänar knappt 1 000 kronor i månaden men anser sig ändå vara lyckligt lottad, eftersom lönen ”är hyfsad” och han fick stanna kvar i Peking istället för att likt många kollegor plötsligt bli utan jobb. Dessutom är arbetstakten lugnare nu när OS väl har börjat.

– Innan OS kunde vi jobba över tolv timmar om dagen, nu är det lite lugnare, medger han och säger att det ibland även finns tid att lyssna till radions OS-sändningar. Som icke folkbokförd i staden har arbetarna inte heller rätt till sjukvård. Skulle en olycka inträffa så är det helt upp till arbetsgivaren att betala för kostnaderna eller ej. Arbetsvillkoren är genomusla då strejker samt fackliga organisationer som inte lyder under staten är förbjudna. Därför var det heller ingen som invände över att bli utkörd från Peking.

– Det är vårt öde att åka dit jobben finns. Gillar vi inte villkoren så kan företagen alltid anställa någon annan, fyller rumskamraten Wang i. Arbetskraft är det ingen brist på i Kina.

Wang är 21 år gammal och har liksom de flesta andra inte ens gått ut högstadiet utan tvingades tidigt att genom arbete bidra till familjeförsörjningen. Han är stolt över att kunna skicka hem sin lön till familjen varje månad och understryker att han redan tjänar mer än sin far.

Trots förhållandena råder god stämning i barrackerna och ingen av männen klagar ens på den knappa ersättningen, de är alla lyckliga över att få jobba i huvudstaden. 56-årige Zhang har även jobbat i andra städer, och där är villkoren påtagligt sämre.

Förflyttningen av arbetskraft i Kina från landsbygd till stad är världens genom tidernas största folkvandring, och varje år söker sig allt fler till den rika östkusten i jakt på bättre arbete. Sociala orättvisor, uteblivet ansvar och vidriga förhållanden ger upphov till ett årligen ökat antal protester och demonstrationer. Det är inte ovanligt att arbetarnas lön skjuts upp eller helt uteblir. Regimen säger sig ha insett problemet och vilja vidta åtgärder, men Kinas korrumperade byråkratiska maskin gör att förbättringarna går sakta och missnöjet växer.

Säkerheten vid byggplatserna är bristfällig och enligt The Sunday Times miste minst tio arbetare livet vid konstruktionen av nationalarenan där friidrottstävlingarna nu hålls. Polisen var snabbt framme och spärrade av olycksområdena samt tog hand om kropparna. Istället för sympati så ser stadsbefolkningen i regel ner på migrantarbetarna som outbildade bråkstakar och ger dem dessutom skulden för buller och föroreningar.

Då lunchen är slut kommer förmannen in i rummet, han har lite mer ansvar och tjänar nästan 1 600 kronor i månaden. Instruktioner ges och ännu ett arbetspass tar sin början. Järnbalkar anländer på en dragkärra och männen hugger i med smutsiga och valkiga händer. I bakgrunden blänker järnvägsstationen som en överdrivet tydlig kontrast över miljontals migrantarbetares livsöde.