Frilansjournalisten Charlotte Essén har under flera år haft kontakt med människor som växt upp som barn till sektmedlemmar i Sverige. Över sextio intervjuer med tidigare sektmedlemmar, samtal med religionsvetare, kriminalare och socialarbetare samt grävande i litteratur ligger till grund för hennes ambitiösa projekt att skildra sekter ur ett barnperspektiv. Resultatet presenteras i reportageboken Sektbarn, en omfattande och kuslig redogörelse för hur barn kan påverkas av en uppväxt i sektmässig isolering.

Sektbarnens berättelser är allt annat än trevlig läsning. De handlar om lydnad, tvång och skuldbeläggning. Om psykisk och fysisk misshandel, sexuella övergrepp och oavlönat barnarbete. Undermålig skolundervisning och undanhållande av viktig kunskap. Samt om en allt annat än mild hjärntvätt.

Maja, uppväxt i Jehovas vittnen, straffades med uteslutning ur såväl familj som sekt för att hon umgicks med vänner ”på utsidan”, och knuffades mol allena ut i en värld hon inte visste något om. Lisa tvingades som nyrekryterad till Knutby Filadelfia se på hur maken utsatte sonen för kvävningsritualer som ett led i sektens barnuppfostran. Vid senare läkarundersökningar fastställdes att sonen led av en ovanlig och i värsta fall livshotande form av tillväxthämning till följd av psykisk försummelse. Sandra berättar om ett Hare Krishna där barn ses som en ovälkommen produkt av kärleksakten mellan man och kvinna och utnyttjas som oavlönad arbetskraft, bland annat för att producera råvaror till sektens restaurangkedja Govindas. Utöver tvångsarbete utsattes hon för kroppslig misshandel och systematisk svält, vilken gav henne svårartade fysiska bristsymptom. Den klassiskt uppsvällda svältmagen har av läkare senare avfärdats som ett fantasifoster. Det ansågs helt enkelt omöjligt att barn i Sverige kan leva under så svåra förhållanden att sådana symptom kan uppstå.

Just bristen på förståelse när de senare sökt stöd och hjälp inom social, psykiatri och sjukvård går igen i alla de intervjuade sektbarnens berättelser. Att ens möta respekt för sin ångest bland vänner är svårt. Charlotte Essén ser förklaringen till detta i att sektbarnens verklighet ligger så långt ifrån den genomsnittlige svenskens grundläggande värderingar att den blir omöjlig att ta in. För någon som inte gått igenom en uppväxt i isolering är det rimligtvis näst intill omöjligt att förstå traumat av att bli fråntagen rätten till sitt liv och sin person. Och att föreställa sig hur svårt det sedan är att anpassa sig till ett liv där du plötsligt ska tänka själv, skaffa egna åsikter och faktiskt får socialisera dig med vem du vill. Att samhället saknar beredskap för att fånga upp sektutbrytare är tydligt och det vore onekligen på sin plats att berörda institutioner satsade på information och utbildning i frågan.

Essén förtydligar att bokens syfte är att synliggöra ett problem, att ge de före detta sektbarnen ett erkännande och att den inte på något vis ska ses som ett angrepp mot religion eller trossamfund. Frågan hon ställer sig är enkel, men ack så känslig och dessutom svårlöst – religionsfrihet, javisst, men till vilket pris?

I ivern att skydda människors rätt till religionsutövning har en stor grupp glömts bort.

Barnens rätt att fritt välja religion får stå tillbaka för föräldrarnas val av trossamfund, oavsett om detta skulle strida mot barnets bästa. Som Essén själv skriver finns knappt någon tidigare litteratur eller forskning i ämnet i Sverige. Och trots att statliga utredningar visat på en oro kring sektbarns villkor, har dessa inte följts upp. Rädslan för att stöta sig med någons religionsutövning verkar göra det mest bekvämt att blunda. Och av berättelserna i boken att döma har denna feghet fått katastrofala följder.

Charlotte Esséns Sektbarn är en skrämmande skildring av hur barn kränks och far illa i guds namn. Naturligtvis kan inga generaliseringar göras och viktigt är att framhäva att sektbarn inte av naturen far illa. Tyvärr lyckas Essén inte riktigt hålla distansen utan sugs då och då med av sin vilja att avslöja och visa det extrema. På sina ställen framstår därför Sektbarn som aningen effektsökande, på gränsen till sensationsjournalistisk. Vilket är synd. En obalanserat negativ skildring är tyvärr lättare att avfärda av berörda sekter som ondskefull svartmålning och att värja sig mot av den utomstående som eventuella överdrifter.

Hur som helst, oavsett om de presenterade fallen är extrema eller allmängiltiga finns ingen ursäkt om så en enda människa utsätts för den människofientliga hantering som sektbarnen beskriver. Att samhälleliga institutioner blundar för problemet är upprörande. Förhoppningsvis kan Sektbarn fungera som en väckarklocka för ett slumrande samhälle som måste börja agera. Det gäller människors hälsa och liv.