De tre unga kvinnor som gjort föreställningen har en fullt ut syn och - hörbar bakgrund i Musikhögskolans musikerutbildningar för Folk och - Världsmusik. Här rockas det loss, puttrar och svänger i alla tänkbara, mer eller mindre exotiska rytmer. Och inte nog med det; tilltalet är lika humoristiskt som drastiskt i ett rappt och expressivt växlande tempo.

Det dröjer inte många minuter förrän publiken är med på noterna. Tre prinsessor som är tre kompisar i vått och torr, men kanske inte, men visst, jovisst. De blir till och med tre tanter som smyger runt i natten med sina sprayburkar. Visst är det här en pjäs för både tjejer och killar men, tror jag, ändå mest för tjejer, eftersom det är dem det handlar om. Men visst är det lika mycket för killar, om vänskap, känslor och relationer. Den lilla ensemblen får frågan att duktigt svindla till och det är bra, smått revolutionärt i sin drabbande enkelhet!

Obeskrivligt roliga scener om busringning och pizzabak, varvas med häftig musik på egendomliga instrument som mbira, balafon, cachón och kazoo. Inte svänger det mindre för det, men bäddar skickligt för möten mellan tuffhet och ömhet, rädsla och mod. Imponerande organiskt byggs en helhet upp, från barnet, darrigt stående högt upp på höghusets tak, ägande världen, och så nedåt igen, via känslans och självkänslans komplexa nervsystem. Inte bara roligt, alltså. Men så bra gestaltat.

Det märkligaste kanske är att allas drömmar om nutid och framtid, magiskt och fantasifullt, i nattens drömlika mörker samsas med visionen av hur människolivet kunnat te sig under en trollsländas korta livstid. Glass hela dan? Försova sig en dag i hällregn? Djupa existentiella frågor som småningom utmynnar i uppmaningen att aldrig tillåta någon annan att förändra den man är. Kortare sagt: Ta ingen skit!

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.