• Ett ilsket inlägg om konstvärlden. MB Hansson radar upp alla som har åsikter om vad konst är. Konstnären, då?
Stockholms Fria

Tillståndet i samhället lockar inte konstnärerna

Under våren har konstsalongerna i Upplands Väsby, Haninge och Hallunda recenserats i SFT. Trots vissa brister är de betydelsefulla för många amatörer. Niels Hebert skisserar några förslag till förändringar.

Konstsalongerna i Stockholms yttre kommuner är betydelsefulla och attraktiva för amatörerna. Salongerna har sina brister, men fyller utan tvekan en funktion. De kan utvecklas, inte minst när det gäller marknadsföringen och juryarbetet.
Och de ger upphov till många frågor - även om konsten i dessa salonger mest är minnen, idyller eller drömmar om ett mindre problematiskt liv. Livet i förorten och tillståndet i samhället och i världen lockar inte konstnärerna. Det tycker jag är det allra underligaste med salongerna.
En motfråga ställde MB Hansson från Flen i Väsby konsthall med ett slags lexikon gjort i ilska. Bilden bestod mest av arga svarta ord i versaler. Ord som konstvärlden, konstnärsstipendium, konstälskare, konstmässor, fotokonst, samtidskonst och så vidare. Över bokstäverna föll en skugga. Konstnären? Kanske är ilskan en reaktion på alla konstvärldens åsikter om vad konst bör vara. Museer, kulturbyråkrater, curators, kritiker, konsthistoriker. Alla vet vad konst är. Men konstnären, då? Får inte hon eller han bestämma?
Det är en bra motfråga. Men det finns fler frågor. Jag tänker på Berit Rings väv med applikationer på Hallundasalongen, föreställande en pianist vid en flygel på ett podium. Miljön i hennes bild andas finkultur. Konstnären är en upphöjt placerad man. Är det förlegade traditioner konsten ska vårda? Är publiken intresserad? Om konst är kommunikation, så måste man tänka på sin tid och dess frågor. Annars blir konsten likgiltig för betraktaren.
Jag är inte säker på att Berit Ring hyllar en förlegad konstnärsroll. Kanske vill hon hylla den skapande människan i alla tider och sammanhang. Det är en annan historia.

Varför arbetar någon med konst och hur blir man konstnär? Det är klassiska frågor utan exakta svar. Att lära sig se, är det vanligaste svaret på varför man går på konstutbildning, att skärpa blicken för omvärlden, se saker jag inte tänkt på. Söka det okända och låta det berätta genom bilden, är ett annat svar.
I Upplands Väsby såg jag påfallande mycket av ett annat slags konst, nämligen konst som mer ser ut som konst än är konst, konst som mer verkade gjord för konstkursen än för konstnären och för publiken. Konst av detta slag finns överallt, även i professionella sammanhang.

Min slutsats är att den som vill delta i en salong bör fråga sig varför hon eller han gör konst. Och i sitt arbete sträva efter att gestalta svaren. Nu är jag ingen trist typ som vill ha medvetenhet och förortsrealism i alla bilder. Jag tror att människan längtar efter skönhet och att denna längtan handlar om mer än att njuta - skönheten väcker människans medvetenhet, får henne att känna mer tillhörighet till världen, vilket borde stimulera reflexion, ställningstaganden och handling. Detta sistnämnda vill jag gärna märka i konstverket.

Vilka är publiken? Man kan ha en känsla av att salongspubliken i första hand är de närmaste och konstnärskamraterna. Arrangörerna måste marknadsföra salongerna bättre. I Haninge och Upplands Väsby får man reda på en del via hemsidorna, medan informationen i Hallunda är dålig rakt igenom.
Det finns vissa samvetsfrågor arrangörerna måste ställa sig. Har man en strategi för att nå dem som bor i närheten? Får de flygblad, klistras det upp affischer på biblioteket, i kommunhuset, i affärscentrumet? Vad gör man i skolorna? Samarbetar man med andra institutioner i den egna kommunen och i regionen?
Det material om utställningen och konstnärerna som fanns på plats var genomgående otillräckligt. Där bör ges information om utställningen och dess idé, om juryn och gärna om alla deltagare. En lättanvändbar verkförteckning är ett måste. Men bra lokaler har alla tre salongerna.

Några handfasta råd inför nästa år kunde vara:
- Begränsa jurymedlemmarna till tre stycken. Satsa på minst en KRO-konstnär i juryn och ta den utifrån. De tre salongerna kunde skifta jury med varandra. En bra jury gör en bättre utställning.
- Gör mer för att få med ungdomar.
- Fundera över Hallundas idé att lyfta fram olika konstnärliga tekniker olika år. Man kan också lyfta fram särskilda ämnen.
- Gör som i Haninge - dela ut ett stipendium. Det lockar fler deltagare och fäster extra uppmärksamhet på en duktig konstnär.
Till sist: uppenbarligen finns behov av en vårsalong för landets konstnärer likt den i Upplands Väsby. Ni har chansen. Det finns ett glapp efter Liljevalchs nyorientering - och många duktiga konstnärer landet runt som väntar.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Jakt på kopians väsen

Den amerikanska konstnären Elaine Sturtevant har i över 50 år kopierat andras konstverk. Själv talar hon om att repetera. På Moderna museet i Stockholm kan man nu se välkända verk av Wahrol, Beuys eller Duchamp – som hon gjort!

Kolonialismen – en överlevare i det nya Europa

På Index i Stockholm rotar Runo Lagomarsino bland kolonialismens tecken och tänkesätt. Han har också tapetserat om galleriet och väggarna är nu starkt rosa. Tapeterna är ett av verken, men mönstret är format av den spanske conquistadoren Pizarro, som på 1500-talet erövrade Inkariket.

Utflykt i okända världar

Den finska konstnären Eija-Liisa Ahtila är en internationellt framgångsrik filmare som arbetar med skådespelare, till vilka hon räknar djuren som medverkar. På Moderna museet kan man nu se hennes utställning Parallella världar. Många av Athilas verk visas i flera projektioner i ett rum. I dessa flerkanaliga filmer ligger en del av hennes landvinningar: vi ser en människa, samtidigt som vi ser vad hon ser och dessutom något i det rum hon befinner sig i. När uppmärksamheten flyttas från en projektion till en annan känns det som poesi eller dans. Rum och tider blandas samman och drömmar rör sig obehindrat genom vardagliga scener. Detta obehindrade är Ahtilas konstnärliga styrka.

Kitschig Vårsalong med få ljusglimtar

Ibland blixtrar det till när verkligheten kopplas till konsten. Ett fint exempel är Ruben Wättes västar Samhällsproblem, ett av de ganska få intressanta verken på Liljevachs vårsalong 2012. Ruben Wätte har stöpt om MC-gängens skinnvästar och gett tuffa och hårda symboler anpassade till tänka personalvästar för Migrationsverket (en vakande kobra), Försäkringskassan (örn angriper person i rullstol) och Arbetsförmedlingen (handklovar, gem och pennor). Ruben Wätte bor i Järna och studerar på Konstfack i Stockholm.

Konst som utforskar solidaritetens gränser

Med filmen och konsten som verktyg undersöker Konsthall C i Hökarängen frågor om solidaritet och politisk handling, om vänsterns möjligheter att skapa en bättre värld. Utställningen har byggts kring filmen En ömsesidig sak av Petra Bauer, Marius Dybwad Brandrud och Kim Einarsson, som handlar om Israel-Palestinakonflikten. I filmen intervjuas sju kvinnor, som representeras av skådespelare. Trots försiktiga frågor är kvinnorna måna om att berätta och diskutera konflikterna i sina liv, konflikter som i hög grad har kopplingar till Israel-Palestinakonflikten.

© 2025 Stockholms Fria