Den framtvingade läsningen av Utvandrarna på högstadiet lämnade mig inte särskilt vänligt inställd till Moberg och jag måste erkänna att jag började läsningen av Allt som återstår med en viss bävan. Och visst, texten är fylld av många, långa beskrivningar av nejden, himlen och blommorna på ängen och en dialog som mest består av - Jahadu och - En tår kaffe skulle sitta gott. Livet är dystert, arbetsbördan enorm och alla bara är tysta. I huvudpersonen Emma Johanssons inre är det däremot aldrig tyst. Boardy låter läsaren följa Emmas liv från moderns död till giftermål, barn, olyckor och ännu flera barn. Genom att skriva ut Emmas tankar får vi, vad som känns som, en unik inblick i en bondekvinnas liv. Som kvinnohistoriskt perspektiv är Allt som återstår både läsvärd och tänkvärd. Fattigdomen, okunskapen, pliktkänslan, den inbankade idén om att man ska nöja sig med sin lott är denna kvinnas fängelse, det lilla rum hon rör sig i. Det är svårt att föreställa sig att detta är Sverige för knappt hundra år sedan. Boardy lyckas göra detta kvinnoporträtt angeläget, rörande och levande, jag kommer på mig själv med att läsa romanen som en antropologisk studie. Nu är det kanske farligt att göra det, Emma verkar trots allt inte ha någon fysisk föregångare och man bör inte överföra Emmas egenskaper på alla dåtidens bondekvinnor. Boardys huvudperson sätter sig aldrig emot sin mans, fars eller brors vilja, ifrågasätter inte, accepterar allt. Något som är svårt att föreställa sig skulle gälla för större delen kvinnor, även i tider av kvinnlig maktlöshet.

Trots vissa barnsjukdomar är detta ett lovande debutverk som genom sin grundliga skärskådning av huvudkaraktärens tankar och känslor lyckas tillföra något nytt och intresseväckande till en annars så dammig genre.