Det är mycket i görningen och Detektivbyråns tre medarbetare är märkbart uppspelta. Förutom släppet av debutalbumet Wermland, med allt vad det innebär av intervjuer och nerver på spänn, ska det lilla instrumentala bandet snart till Minneapolis för att spela på folkmusikfestival. När vi ses har Jon Ekström, Anders Flanders och Martin Molin just varit på amerikanska ambassaden och kompletterat sina ansökningar om visum, vilket innebär att de lämnat in sina pass för några dagar.

– Självklart skulle de fråga om leg när jag var ute i går bara för det. Men när jag sade att amerikanska ambassaden har mitt pass verkade de tycka att jag var ok, säger Jon skämtsamt.

En smärre diskussion om huruvida det är bra eller dåligt att bli tagen för 18 när man är 25 glider snabbt in på fascinationen över att uppmärksamheten blivit så stor. Samt oron som lätt infinner sig när allt går bra. De Göteborgevakuerade värmlänningarna är varken vana vid Stockholm eller USA, och uppmärksamheten från Japan är så svårgripbar att den inte känns verklig.

– Man vet ju knappt om landet finns på riktigt, men efter en festivalspelning i somras träffade vi två japanska killar som var i Sverige enkom för att höra oss och ett annat band. Då först förstod jag att melodierna vi knåpar ihop når ända dit bort. Det kändes oerhört stort, säger Anders.

Att de spelar instrumental musik som kan uppskattas oavsett modersmål är bara en av anledningarna till att Detektivbyrån går hem utomlands. Deras barnprogramsklingande klock- och dragspelsackompanjerade speldoselektronica har onekligen något exotiskt svenskt över sig. Vad som lockade fram det egna soundet har de svårt att svara på, instrumenten valdes från början för att funka praktiskt när Detektivbyrån fördrev tiden som gatumusikanter i Göteborg.

Med tydliga referenser till band som Sagor & swing, tidiga Pluxus och Monster & maskiner har musiken även välförståeligt liknats vid soundtracket till filmen Amelie från Montmartre. Detektivbyrån själva sätter spelglädjen och melodierna i centrum, genrebeteckningen spelar mindre roll.

– Vi beskrivs hela tiden som så jävla indie, men vi har aldrig velat vara varken indie eller electronica. Vi är inte ute efter att vara ett coolt band, bara av att göra musik som rycker tag i en och får kroppen att flyga iväg, säger Anders.

Själva tror de att just den lekfulla och på många plan respektlösa inställningen till såväl sig själva som musik och instrument är förklaringen till att musiken gillas av så många. De musikaliska vännerna, som alla spelat diverse instrument sedan barnsben, lärde sig snabbt såväl dragspel som vibrafon när de blev aktuella att blanda in. Till Wermland uppfanns nya sätt att imitera elektroniska ljud akustiskt, som när Jon stängde in en kontaktmick i en plåtlåda och använde som slagverk. Eller samplade klicken av en kulspetspenna för att istället kunna återge ett analogt ljud digitalt.

– Varenda ton är extremt medvetet vald. Vårt sound kan beskrivas som elektronisk lekstuga möter romantiska ljud. Konstigt men vettigt, till skillnad från bara konstigt för det konstigas skull, säger Martin.

Utöver lekfullhet och respektlöshet är oberoende ett ledord för Detektivbyrån. Därför valde bandet att ta ett banklån och starta eget skivbolag när det blev dags att släppa första skivan. Friheten att kunna göra som man vill och märka att det faktiskt blir bättre än om ett storbolag blandar sig i ger sådan energi att det är värt extraarbetet, menar Martin. Och så är det lite roligt att plötsligt se sig själva som företagare också.

– Har man växt upp med synen att företagande är av ondo, är det lite kul att slänga sig med begrepp som ”inhouse” och ”B2B” när man plötsligt kan, säger Jon.

Strävan efter oberoende gör det märkbart känsligt att Detektivbyrån hörts i reklamsammanhang, i Sverige för ett känt kaffemärke. Något som fått en del fans att prata om att sälja sig. Att reklammusiken skulle göra dem mindre alternativa eller exklusiva håller dock ingen av bandmedlemmarna med om. De extra inkomsterna har varit något av en förutsättning för deras fortsatta verksamhet. Alternativet hade varit att det inte blivit någon musik alls, som Anders uttrycker det.

– Fast vi hade inte tackat ja till vad som helst, som McDonald’s till exempel. Kaffemärket är från Karlstad som vi och är fortfarande ett familjeföretag. Det gör det hela lite roligt, säger Martin.

I USA har reklamfilmstrudelutten i teve även lett till att de fått nya, ibland oväntade, fans. Som de själva säger har Detektivbyrån en bredd som inte finns hos många andra band. Och folkliga är de inte rädda för att bli. Anders berättar att indieungdomar har börjat spela dragspel, Jon att en amerikansk familj har mysstunder till deras musik, Martin att Detektivbyrån spelats i såväl P1, P2, P3 som P4.

Hur känns det då att bli bokad till en folkmusikfestival i det stora landet i väster?

– Väldigt spännande, både att få komma till USA och att spela för en folkmusikpublik. De brukar vara där för lyssnandets och dansandets skull. Och när man märker hur folk rycks med och inte kan stå still när man spelar, då känner man att det finns en mening med livet, säger Anders.