I Nybergs två första diktsamlingar fanns det en del existentiella funderingar kring åldrande, död och religion. Sådant existentiellt-biografiskt innehåll har sedan gradvis försvunnit, och den nya diktsamlingen Nio, nine, neun, neuf är nästan helt avpersonaliserad. Vad har hänt? Tja, Nyberg kom in i kretsarna kring kulturtidskriften OEI, där den subjektiva, erfarenhetsmättade och existentiella dikten är mer eller mindre tabu. Vad som i stället hyllas är brus, en dikt där läsaren inte kan känna sig hemma och trygg utan hela tiden måste navigera genom ett sammelsurium av olika röster. I praktiken leder det till söndersprängda textmassor som främst diskuterar sin egen tillblivelse. Ibland kallas det language-poesi efter den amerikanska litterära riktning som är grunden för den här poesin, ibland med en svensk term språkmaterialism, och ibland hävdar förespråkarna att det inte handlar om någon litterär riktning överhuvud taget, utan helt enkelt den nya poesin.

Ett av de största problemen med den här typen av poesi är att den hela tiden blir lite för smart för sitt eget bästa. Texternas innehåll tenderar att hamna i bakgrunden till förmån för de intrikata teorierna. Det blir helt enkelt lite mer intressant att prata om poesin än att verkligen läsa den. Ett ganska typiskt citat ur Nio, nine, neun, neuf:

”En massa ord. Den 26:e december. Tens. Tänk om varje bokstav är skit.

Som i Drottning Silvia Renate Sommerlath-Bernadotte. En man säljer

sitt barn på en film. Vi blir samtidigt oense om magsäcken och mjölken.”

Ja, så där håller det på. Allt blir på en gång betydelsebärande och betydelselöst, ett osorterat flöde av information.

I det exemplar av Nybergs tidigare diktsamling Blomsterur som jag läste på Stadsbiblioteket inför den här recensionen har en förbryllad läsare med blyerts skrivit ett litet frågetecken bredvid raden ”Att läsa är att bli rövknullad”. Jag misstänker att det är just ett sådant frågetecken Fredrik Nyberg är ute efter att locka fram.