Det är en av de där oerhört heta sommardagarna i Göteborg och Joel Alme är på ett strålande humör. Han kommer precis från banken där han har hämtat ut pengar för den hyllade skivan A Master of ceremonies. Pengar på hans ficka hör inte till vanligheterna förstår man.

Men det är inte den enda källan till att Alme känner sig tillfreds. Han är nyligen hemkommen från en skön semester med flickvännen och hennes barn.

A Master of ceremonies har fått en enig kritikerkår att gå ner på knä och tala om ”årets bästa”. Upphovsmannen tycker att det känns lite konstigt.

– Det var så länge sen jag skrev de där låtarna att det känns som om de hyllar en annan tid, säger han.

Soloalbumet är alltså en gammal dröm som Alme i år fick uppfylld. Samtidigt som han spelade in skivan slog Hästpojken, där Alme spelar bas, igenom.

– Ja, det har ju blivit stort. Vi var med i Sommarkrysset och spelade – helt sjukt, det är ju ett otroligt kasst program.

Med solomaterialet har det inte blivit många konserter än så länge.

– Vi har spelat fem gånger kanske. Jag har ju tjej nu, med barn, och har lagt all min tid på det.

De spelningar som ändå ägt rum har gått jättebra, säger Joel Alme, och nämner Hultsfredsfestivalen som minnesvärd.

Joel sjunger och spelar gitarr och har sällskap av en pianist, en trummis och en basist. En riktig turné blir det till hösten. De flesta festivaler var redan fullbokade när skivan släpptes men Alme trodde länge att han skulle spela på Way out west. Så blev det inte. Joel vet inte vad han gjort för att reta bandbokarna där.

På skivan är det mycket stråkar också. Storslaget och pampigt. Samtidigt som där finns någonting av nutidens typiska Göteborgssound. Han berättar att han vuxit upp med mammans favoritgubbar: Bob Dylan, Van Morrison, Lou Reed. Och pappa jobbade som DJ och spelade gammal soul. Tillsammans har det satt sina spår i hans egen musik. Nu lyssnar han nästan uteslutande på Four Tops.

– Jag har liksom inte ändrat mig så mycket. Van Morrison, Dusty Springfield, någon Burt Bacharach-samling...

Något medvetet Göteborgselement finns inte i musiken, och Alme verkar inte alltför angelägen att bli förknippad med den lokala scenen. Attityden och andan som finns här har givetvis både för- och nackdelar. Folk hjälper och stöttar varandra men det kan bli för mycket:

– Det blir en smältdegel av folk som tycker samma. Precis som när alla präster här i trakten är kvinnoprästmotståndare.

Joel Alme tror att hans publik sträcker sig från hans egen ålder (28) till 60. Lite skillnad är det när han spelar med Hästpojken, då poptjejer flockas framför scenen. Själv känner han sig äldre.

– Jag har inte den där jättepoppigheten, euforin som man kanske behöver i den åldern, för att ta sig från sängen till skolan.

Alme har spelat på Göteborgs Filmfestival flera gånger och vill egentligen hålla på med filmmusik, berättar han.

Han gillar Ennio Morriconne och önskan nu är att få komponera filmmusik – inte bara att någon av hans färdiga låtar används.

– Jag satt och rös till Skönheten och odjuret häromdagen. Den låten är så bra.

Nu är Alme i färd med att spela in uppföljaren till A Master of ceremonies. Fem låtar är gjorda. Allting spelas in live. Med en stråkkvartett och en liten blåssektion.

– Det blir en egen värld. Allt går ihop. Det blir jävligt grymt, säger Joel Alme.

Någon jätteskillnad mot förra plattan blir det inte, säger han.

– Det är inte lika ungdomligt kanske. Men jag har ingen tanke med det. Det blir som det låter.