Man sade att den här romanen skulle stanna med mig en lång tid. Men jag var med om ett par slagsmål i tonåren som stannat med mig en lång tid, de var inte trevligare medan de pågick för det.

SS var Hitlers schutzstaffeln, ”skyddskårer”. Den organisation som genomförde nazisternas massmord på judar, oliktänkande, romer och homosexulla. Historiskt sett är det väl bara Stalins hemliga polis och den spanska inkvisitionen som kan mäta sig på topplistan över de mest grymma organisationerna någonsin. Idén med Jonathan Littells roman De välvilliga är att man ska förstå mekanismerna bakom grymma handlingar. Att följa hur en människa blir korrumperad till mördare ska få oss att ställa frågan om inte vem som helst kan bli mördare eller lakej till en grym regim. Kanske kan vi själva gå den vägen om vi har otur?

Kritiken mot boken har också varit den väntade: om vi förstår mekanismen bakom onda handlingar, kommer vi inte då att ursäkta eller rentav förlåta dem?

Att förstå är väl att förlåta? Men så enkelt är det inte.

Jag har en god vän som arbetar på ett av sveriges största tv-bolag. På en fest en gång berättade han att han försökt sälja ut sina ideal, men inte lyckats. Hur mycket han än ansträngde sig kunde han inte hålla med korkade chefer om att usla idéer var annat än usla, hur mycket han än försökte tiga kunde han inte hålla tyst.

Om det är så svårt att vika sig för en dålig chef är det antagligen än svårare att bli mördare. För att kunna korrumperas lika mycket som De välvilligas Max Aue måste man antagligen, precis som bokens huvudperson, ha ett hål i sin själ från början.

De välvilliga är en berättelse om hur en olycklig människa gör sig än mer olycklig genom sina livsval och till slut förlorar alla möjligheter att vända tillbaka till mänskligheten. Som sådan är den troligen en rätt korrekt beskrivning av nazisternas kärntrupper.

Frågan är egentligen inte om vem som helst kan bli mördare, för svaret på det är nej. Frågan vi borde ställa oss är istället hur vi undviker att återigen hamna i en situation där de olyckliga, rädda och osäkra får löpa amok eller till och med inneha makten. Problemet är inte mördarna eller de potentiella mördarna utan de ”nästan goda” som förvånansvärt ofta och förvånansvärt lätt vänder ryggen till medan mördarna går till aktion.

De välvilliga kan hur som helst inte göra någon till nazist. Det är en grym och ibland nästan olidlig bok som präglas av ångest och frossande i egocentricitet och självdestruktivitet. Medan en del vanliga actionfilmer ibland kan framställa nazisterna som coola skurkar i snygga uniformer så finns det ingenting i denna bok man kan avundas.

Många böcker och filmer om grymma skeenden vill lämna oss med en bit hopp. Filmen Undergången om Hitlers sista dagar slutar till exempel med att vi får se en av hans sekreterare överleva slutstriden i Berlin och cykla lycklig genom en skog. Åskådaren ska känna att ett nytt Tyskland reste sig ur ruinerna och mardrömmarna. Jonathan Littell ger oss inga sådana nödutgångar. En efter en dräper han de strimmor av mänsklighet Max Aue har omkring sig, och när boken är slut återstår – precis som i verkligheten – bara en enorm känsla av meningslöshet. Nazismen, kriget, morden, uppoffringarna, organisationerna och så vidare – allt var meningslöst. Världen blev inte en tum bättre av att Hitler fick makten, och för Max Aue krossar händelseförloppet allt hopp om mänsklighet.

I en lång sekvens använder Aue sina sista krafter till att försöka få utrymningen av ett förintelseläger att fungera, men även det är meningslöst. Skapar man ett rike byggt på rädsla och hat fungerar till sist ingenting. Eftersom omänsklighet är en dumhetens triumf följer ineffektiviteten strax efter som en triumfens givna följeslagare. Snart slutar även Max Aue att fungera, även om han fysiskt överlever.

Ett hål i själen är kanske inte det värsta, det värsta är att låta något köra sina klor i det där hålet och riva ut det till revor så att hela jaget till slut hänger i trasor. Ondska är inte av fast materia eller beständigt, men människor söker gång på gång skydd i onda handlingar. Vad De välvilliga lär oss är dock att ondska inte lindrar.