För slam är en scenisk konst. För den som inte är bekant med begreppet så innebär poetry slam kortfattat att man helt enkelt tävlar i att läsa dikter på scen. Det är en konstart som har mycket gemensamt med hiphopens olika battles. Det gäller att få publiken på sin sida.

Innanför bokens pärmar ryms både poeter som är kända och okända utanför slam-kulturen, som Emil Jensen, Navid Modiri, Sofia Pirat och Szofia Jakobsson, för att nämna några. Och om man som läsare känner sig lite osäker på vad det där Poetry slam egentligen är, så inleds boken med förklaringar och slammarnas egna berättelser.

Själva projektet rymmer en viss dubbelhet. Det känns självklart att visa upp vilken rik skatt poetry slam rymmer. Den förtjänar att nå en större publik, absolut. Men samtidigt som nyfikenheten väcks, så är det också uppenbart att texterna i boken behöver en uppläsare, ett sceniskt utspel, en publik att samverka med. Det finns lysande dikter i Svensk slam, som till exempel Solja Krapus Det började så oskyldigt med diskbänken, eller Pissa inte på högspänningsledningen, Rickard Sandström! av Martin Eriksson och många många fler. Men det saknas något. Hela tiden tänker jag att den här måste jag bara få höra framföras på scen. Boken är en briljant introduktion till den svenska poetry slam scenen och det är väl också själva syftet. Men ibland känns det som att sitta och läsa teatermanus, eller en samling sångtexter. Det är bra, man får en känsla för det. Men det är inte innanför bokens pärmar det händer, utan på scenen. Och boken visar att det finns mycket att uppleva på svenska poesiscener.