Med raketfart har vi lämnat Esperantoplatsen och Teater Unos lokaler och färdats in i ett 20-talets Tjeckien. Atmosfären är tryckt då en stressad herre kliver in på scenen. Klädd helt i brunt och med andan på skaft startar en monolog som bryter tystnaden.

Luften fylls av energi och jag kan återigen andas. Allikateatern ger Kafka 1 2 5 och monolgen Bättre utan hund.

Karl-Gunnar Malm gör ett närvarande och uppriktigt porträtt av den kontrollfaste tjänstemannen Blumfeld i Bättre utan hund. En dramatiserad version av Kafkanovellen Blumfeld tolkad av Allan Edwall.

Med humor gestaltar han när hela Blumfelds värld slås i spillror.

Två bollar har kommit på besök. Här börjar historien och här slutar historien. Däremellan sitter jag som klistrad och följer de två imaginära ljuskäglorna dansa över scenen och Blumfeld likaså. Det handlar om oförlösta känslor och rädsla, om att leva i det invanda och inte våga se ut.

Malms tolkning av Blumfeld har färgen beige – om beige kan ha energi och vara nyanserad och jag tror alla i publiken går nöjda ut ur salongen med förväntan inför andra akten.

Akt 2 hos Kafka själv.

I källaren, i huvudet och under huden.

Kafka 1 2 5 är ett ihopkok av diverse Kafkatexter bearbetade av Hans Blomqvist, Erik Åkerlind och Allikateaterns ensemble.

Ett stort tungt svart skrivbord, ett bläckdon och ett grönt äpple. Välmanikyrerade naglar och en psykotisk blick möter oss. Samma skitiga källare bara med andra attribut.

Jag tappar ganska snart bort mig i texten men sitter ändå förtrollad. Luften vibrerar av åtrå, klaustrofobi, smutsighet, vanvettighet och en otrolig vilja och närvaro.

Det handlar om Kafka på hans kammare, om skrivandet och var det kommer från. Det som hämmar honom, det som lockar honom och det som gör att han är den han är. Demonerna är centrala. Jag äcklas av de gamla rynkiga kropparna på scenen. Gestalterna som försöker locka Kafka ur sin arbetsro och driva honom in i vansinnet.

Finns det en mening med dessa skrynkliga nymfer undrar jag och räds mitt dova förakt för det åldrande.

Handlingen är av litterär mångordig karaktär. Det föreställningen vinner på är den fysiska biten, musiken från flöjten och trumman som fångar och bygger (Elin Engström och Erika Rydgren), och de små egensinniga detaljerna i scenografin och kostymeringen ( Jenny Emanuelsson).

Johan Westergren som spelar Kafka mästrar rollen med otrolig skärpa och precision. Hans intensitet är det som får mig att stanna , försöka förstå virrvarret av ord. Han för berättelsen vidare likaså avslutar den som om inget hade hänt.

De tre demonerna spelas av Lena Åkerstedt, Elvy Almström och Gunnel Kannerberg och de gör att atmosfären behåller den sensuella skitiga lättjans doft föreställningen igenom.

Det är klassisk teater med genuin glädje för scenkonsten och det fysiska och psykiska rummet. Det känns verkligen som vi befinner oss på en liten teater någonstans i östeuropa, positiv bemärkelse. Och jag hoppas att alla ska börja stöda friteatern, den fria sanna viljan att skapa teater utan vinst.

Det är viljan att skapa konst för konstens skull.