Jonas Selberg Augustsén tröttnade på betongdjungeln Stockholm och begav sig tillsammans med två kompisar till hemtrakterna i Norrbotten för att där bygga sig en trädkoja. Bygget 14 meter upp i luften blev grundstommen för ett utforskande av modernitet, den moderna människans relation till trädet och den svenska urbaniseringen.

– Sverige är ett ganska speciellt land som genomgått ett antal snabba förändringar. Vi hade en av de snabbaste urbaniseringarna i världen. Enkelt sagt var vi de första att sluta tro på Gud och att flytta in till storstaden. Vad har det egentligen gjort med oss? Jag ville utforska det närmare. Jag tror nämligen att vi alla har en längtan till naturen, berättar Jonas Selberg Augustsén.

Jag träffar regissören på hans kontor i en källarlokal på Hantverkargatan. Han bjuder på te medan han berättar om idén till filmen, som kom till honom i och med en resa till Provence.

– Vi fann flera av dessa trädstugor i en bergsby utanför Provence. Det visade sig vara ett företag som hyrde ut dem till hårt arbetande Parisbor. Stugorna hade en retreatfunktion för stadsborna.

Vännerna blev inspirerade och började bygga på en egen koja.

– Vi hade redan bestämt teman för filmen. Men vi saknade en röd tråd. Stugan blev stommen, samlingssymbolen för hela filmen, berättar han.

Under en sommar arbetade de med stugbygget. Utan tillgång till tv, radio eller tidningar bosatte de sig i en husvagn i en skog vid byn Harads, nio mil utanför Luleå. Regissören liknar projektet vid The Bands sista skivinspelning. Under arbetet med skivan Music from big pink från 1968 bodde gruppen i en stuga mitt ute i ingenstans.

– Bandmedlemmarna kände att de tappat bort sig själva och att de bara spelade musik som lät precis som alla andras. De köpte ett hus långt ute i ödemarken, stängde in sig och kom ut med ett av sina bästa album. På samma sätt gjorde vi. Vi var less på enkelspårigt dokumentärt berättande, vi ville göra något nytt, något eget.

Trädälskaren blev också en unik dokumentärfilm, en filosofisk resa där regissören utforskar, ifrågasätter och undersöker. Personer som författaren Göran Greider, psykologen Owe Wikström och trendanalytikern Cay Bond får alla komma med sin syn på trädets och naturens inverkan på människan. Dokumentärfilmen fortsätter i samma bana som Jonas Selberg Augustséns övriga alster, en essäistisk dokumentärstil.

– Jag är svag för det existentiella. Det började i och med min examensfilm Hus, torn, stenmurar och en och annan drake. Jag hade ingen aning om att jag befann mig i en dokumentärtradition. En medarbetare frågade mig om jag sett något av fransyskan Agnès Varda. Jag började se hennes filmer och insåg direkt att det var just denna typ av essädokumentär som jag sysslade med.

Förutom Agnès Varda har Augustsén få inspiratörer inom filmens värld. Desto fler inom den litterära. Författaren Eyvind Johnson har stor plats i filmen.

– Han har följt mig sedan barnsben och har en liknande livsresa, besläktad med Trädälskarens tema. Han kände hela tiden att här kan man ju stanna, men varför vill jag inte det? Han hade precis som många andra av dagens moderna människor en strävan att hela tiden röra på sig och aldrig slå sig till ro. Det är globaliseringen som gjort det. Jag tror att det finns en inre hemlöshet i oss alla som ligger där och gnager.