Sedan Via Campesinas första konferens 1993 har rörelsen förutom sina egna arrangemang varit närvarande vid ett antal internationella möten i syfte att ge svar på tal från ett småbondeperspektiv i allmänhet och ett sydperspektiv i synnerhet. Bland annat har man demonstrerat och protesterat vid Världshandelsorganisationens och G8:s möten.
Huvudtemat för den femte konferensen var ”Livsmedelssuveränitet nu! Genom kamp och enighet mellan folken!” och den röda tråden var just hur bonderörelsen anser att den internationella livsmedelskrisen ska hanteras. Via Campesinas begrepp livsmedelssuveränitet, som skiljer sig från begreppet matsäkerhet – som bland andra många FN-organ talar om – tar många progressiva steg framåt, baserar sig på ett rättighetsperspektiv och är uttalat socialistiskt.
Livsmedelssuveränitet innebär att bönderna själva ska bestämma vad de ska äta och hur de ska odla, att de ska vara delaktiga i formulerandet av livsmedelspolitiken, en strävan efter att bönderna ska vara autonoma i sin produktion, att livsmedelsproduktionen ska vara ekologisk hållbar, respektera lokal och traditionell kunskap och inte styras av spekulationer, ekonomiska eller externa intressen. Kraven verkar kanske inte särskilt radikala men samtidigt ifrågasätter de i grunden de system som producerar mer än tillräckligt med mat för alla men som ändå inte klarar av att mätta tillnärmelsevis alla munnar. Via Campesina menar att det är den kapitalistiska världsordningen som är det grundläggande problemet och därför kan inte lösningen till krisen finnas inom systemet.
En övervägande del av deltagarna kommer från Syd- och Latinamerika där det finns gott om politiska folkrörelser med socialistisk grund. Situationen är dock annorlunda i Afrika i allmänhet och i Moçambique i synnerhet. Ungefär 70 procent av Moçambiques befolkning lever på landsbygden med småskaligt familjejordbruk som huvudsaklig sysselsättning, många gånger med hacka som enda redskap. På sin machamba, som normalt är runt 1-2 hektar, odlar familjen majs och andra produkter för egen konsumtion.
Moçambique valde en socialistisk utvecklingsstrategi efter sin självständighet från Portugal 1975 men efter destabiliseringskrig fört mot regeringen av dåvarande Rhodesia och apartheidregimen i Sydafrika under 80-talet och de strukturanpassningsprogram som landet tvingades in i av Internationella valutafonden och Världsbanken, fanns inte mycket kvar av den ursprungliga politiken i praktiken, även om många av anhängarna fortfarande finns kvar inom och runtomkring det ännu regeringsbärande partiet.
Den moçambikiska bonderörelsen Unac, som stod som värd för Via Campesinas konferens, är en av få folkrörelser i landet som formulerar sig i politiska termer. Detta innebär dock inte nödvändigtvis en opposition mot regeringen, snarare finns många gemensamma ståndpunkter som baserar sig på en kritik av det rådande globala politiska och ekonomiska systemet. Invigningen av konferensen skedde den 19 oktober – samma datum som Samora Machel, Moçambiques första president, under oklara omständigheter omkom i en flygkrasch. Moçambiques president Armando Guebuza öppnade konferensen och tog i sitt tal upp Samora som en ständigt närvarande förebild för böndernas kamp, för moçambikiernas kollektiva självförtroende och för sökandet efter alternativ till det kapitalistiska samhället.
Ossomane Ismael, Unacs grundare, sade i sitt invigningstal att:
– Den nyliberala politiken är en ny form av kolonialism som invaderar våra liv, vi måste hålla fast vid övertygelsen att producera mat och att jordbruket i första hand är för folket och dess suveränitet.
Ossomane bemötte också uppfattningen att den nyliberala vägen skulle vara den enda.
– De sa också att kolonialismen var irreversibel men mot alla odds lyckades vi besegra kolonialmakterna. Det är dags att visa att inte heller denna världsordning är den enda möjliga.

Även Unacs ordförande Renaldo Chingore João blickade under en av presskonferenserna tillbaka på kopplingarna mellan bonderörelsen och det regeringsbärande partiet. Renaldo påminde om att bonderörelsen i Moçambique fram till den nyliberala vändningen hade ett starkt statligt stöd – dels till själva rörelsen, men även ett starkt stöd politiskt och ekonomiskt till småbönderna. Dock lyckades Moçambique, trots internationella påtryckningar, stå emot kravet på att jorden skulle vara till salu. All jord i Moçambique tillhör staten. Enskilda individer och företag kan endast få den till låns.
Dock är det inte bara samstämmighet som råder mellan Unac och regeringen. Ossomane, som själv var med i befrielsekriget, riktar skarp kritik mot regeringen som han menar till stor del har en kapitalistisk agenda. Han kritiserar även andra aktörer som säger sig vara i Moçambique för att utveckla:
– Det heter att de idella organisationerna är här för att utveckla landsbygden. Men så som jag ser det är effekten av deras arbete att människor blir mindre självständiga och mer beroende av extern hjälp. Man bidrar många gånger inte till att människor ska ta makten över sina egna liv.

Bonderörelsen UNAC kritiserar regeringens välkomnande, okritiska hållning till utländska privata investerare bland annat inom biobränslesektorn. Ytterligare en het potatis är den gröna revolutionen som regeringen förespråkar. Under konferensens avslutande presskonferens, påpekade Unacs koordinatör, Diamantino Nhampossa, att den gröna revolutionen inte är en afrikansk idé.
– Den gröna revolution som vi känner sedan 30 år tillbaka var något vi anpassade oss efter för att få extern finansiering. Vi är inte emot nya tankar inom jordbruket men folket här, vår regering, ska själva bestämma vilken strategi de ska välja. Vi tror inte att den rätta vägen är en snabb implementering av ett storskaligt mekaniserat jordbruk byggt på kemikalier och genmodifierade grödor.
Moçambique importerar jordbruksprodukter från såväl när som fjärran, något som Unac starkt ifrågasätter: ”Varför dricker man inte moçambikiskt te i Moçambique, varför äter man brasiliansk kyckling i Moçambique, varför importeras lastbilslass med tomater till ett land där majoriteten av alla familjer själva odlar tomater?” frågar man sig i sitt informationsmaterial.

Under konferensen lyftes just denna brist på livsmedelssjälvständighet av flera delegater från många håll i världen. Henry Saraigh, koordinatör för Via Campesina och representant för Indonesiens bonderörelse, underströk att livsmedelsberoende skapar en sårbarhet som utsätter befolkningen för livshotande risker. Den ovan nämnda debatten om biobränsle är ett exempel på där småböndernas lång- och kortsiktiga intresse ställs mot multinationella företags ekonomiska intresse, de internationella skogsbolagens inträde i Moçambique är ett annat. Landsbygdens befolkning har många gånger svårt att ställa sig upp och förhandla på plats med företagen och vid upprepade tillfällen blir de lurade på sina grundläggande rättigheter till jord. En nationell och internationella rörelse som klarar av att säga ifrån på högre nivå är alltså enligt Via Campesina avgörande för att målet om livsmedelssuveränitet skall uppnås.

I ett kollektivt uttalande från konferensen slår man fast att kapitalet genom sina kriser hela tiden uppfinner nya sätt att öka sin profit men att de sociala rörelsernas uppgift är att ena folken och ogiltigförklara kapitalismen som ett fungerande system. Vilka de mer långsiktiga resultaten av konferensen blir återstår att se men redan nu kan det konstateras att den har fungerat som en källa till inspiration både för den lokala och globala kampen samt för formulerande av alternativ till den rådande världsordningen. Det var 500 trötta men nöjda deltagare som torsdagen den 23 oktober stängde konferensen med ropen:
– Livsmedelssuveränitet nu! Genom kamp och enhet mellan folken! Globalisera kampen! Globalisera hoppet!