Febern bryter ut i känslosvall. En ung kvinna gråter tyst framför tevekamerorna och kamerablixtarna som försöker fånga extasens ögonblick. Ögonblicket när teveskärmen talar om att Barack Obama är USA:s nya president. Publiken bokstavligen brister ut i vrål.
– We did it, we did it! slungas fram och tillbaka mellan en grupp dansande kvinnor.
Ingenting i världen kan just nu ta ifrån Harlems befolkning att de har den ledare de efterfrågat. Förändring!

En man har precis rubbat världens största demokrati i grunden och de som stöttat honom har fått sin seger. Förlorarna buas ut som pestbärare, McCain/Palin är inte värda en ”dime” i Harlem. Det skakar i asfalten, det trummar i öronen, det skälver i varenda människa inom synhåll. Hur kan en enda man skapa denna eufori?
Bilar tutar. Folk springer rakt ut i gatan och skriker. Alla hejar på varandra med ett ”Obama”. Det är omöjligt att inte dras med i ruset som sväller i New Yorks ådror just nu. Det är omöjligt att ignorera det faktum att det som händer är en milstolpe i historien. USA har sin första färgade president. USA har sin första folkkära president – som enar unga och gamla, högutbildade såväl som lågutbildade.
– I´m so blessed I could see this, jag är så lycklig som fick se det här, säger en kvinna i telefonen när hon korsar en gata alldeles intill mig.
Hemma i Sverige kan det tyckas överdrivet och svulstigt, men man kan inte ignorera människors lycka. Och den fullkomligt lyser över New York ikväll.