– Jag blir så upprörd över hur samhället utvecklas. Det blir bara sämre och sämre. Folkhemmet har förstörts, klyftan mellan fattiga och rika växer, se bara på vårt sätt att behandla invandrare. Och lusten att förändra har försvunnit, upproret verkar ha upphört, säger Lotta Lagercrantz, som själv kallar sig en -68 och alltså var med när det begav sig.

När hon fick möjligheten att fritt disponera över Konstakademiens Galleri Öst tog Lotta Lagercrantz chansen att säga rent ut vad hon tycker om dem som styr, om maktfullkomlighet och strebrar. Resultatet blev utställningen Herrarna. I ren iver gjorde hon samtidigt en bok med samma namn.

I utställningen sällskapar 33 halvmeter höga formgjutna figurer iklädda kollage från dagstidningarnas nyhetssidor. Alla står på halvklot och reser sig direkt om de knuffas omkull, klarar sig alltid med sina skyddsnät. Några är på grillparty. En står i en sjukhussäng. Diktatorn Bush huserar på en stor tribun. Och två stackare hänger som lindebarn i en vagga och börjar gråta förtvivlat när de gungas.

– Det är märkligt, men under arbetets gång började jag tycka synd om Herrarna. Maktens män är så barnsliga, vilsna som små pojkar som måste tas om hand, säger Lotta Lagercrantz.

– Hur det kommer sig vet jag inte, men jag blev medveten om att jag alltid haft en tendens att skydda män som gör bort sig. Och jag tror inte att jag är ensam om det som kvinna, fortsätter hon fundersamt.

En förklaring till ömhetskänslorna för Herrarna kanske kan vara den något chockartade upptäckten Lotta Lagercrantz gjorde när hon framkallade fotografierna av figurerna i deras rätta miljöer:

– Efter att ha skrattat mig halvt fördärvad för att de var så löjliga, fula och självgoda, insåg jag plötsligt att alla de där sidorna har jag ju inom mig själv! Som konstnär är man van vid att upptäcka att allt man gör i viss mån även är en sorts självporträtt, men i det här fallet hade jag inte alls tänkt så – förrän jag blev överrumplad av det, säger Lotta Lagercrantz.

Självinsikten tog ett tag för Lotta Lagercrantz att smälta, men när hon återfått fattningen insåg hon det självklara sambandet:

– Vi är ju alla trots allt formade av samhället vi lever i där vi ständigt ska vara så duktiga, såväl jag som Herrarna och alla andra. Så det är klart att vi alla har det inom oss. Sen är det ju bara vissa som får chansen att ingå i Herrarnas maktklubb.

Självprojektion eller inte, Lotta Lagercrantz är förtjust i sina Herrar. Trots hård konkurrens från Reinfeldt, Opportunisten, Prästen och Han som låtsas att 11 september aldrig har hänt, vet hon vem som ligger henne allra närmast hjärtat:

– Jag kan inte förklara varför, men jag blir på så gott humör av den Utsatte, eller Karriäristen som han också kan kallas. Han siktar högt, men balanserar på en skör tråd och kan tippa över när som helst. Den Utsatte är en total klantskalle, gör bort sig hela tiden och märker inte att han trampar på andra för att han är så socialt klumpig. Lite lik Göran Persson tycker jag, fast honom blir jag inte alls glad av, skrattar Lotta Lagercrantz, som efter en stunds funderande tror att klumpigheten gör den Utsatte mindre hotfull än de andra maktmännen.

Och det är fler än Lotta Lagercrantz som har roligt åt Herrarna. Besökarna gapskrattar, reaktionerna på boken har varit odelat positiva. Själv tror hon att hon lyckats pricka in precis rätt tidpunkt för projektet:

– Just när jag var färdig med tribunen kom börskraschen. Då var det oerhört träffande att se Bush stå där klädd i en slokande amerikansk flagga som håller på att trasas sönder, säger Lotta Lagercrantz.

Fastän de är gjutna i gipsformar hänger de ständigt uppdaterade Herrarna med i aktuella världshierarkiska växlingar. Dagen efter presidentvalet ska Barack Obama få en ny placering:

– Nu ska han upp på prispallens första plats. Och från och med i dag höjer jag priset på honom med 50 procent! säger Lotta Lagercrantz.

Utställningen Herrarna visas till och med 14 december på Konstakademien, Galleri Öst.