Fria.Nu

Djupdykning i barnets värld

Varför är jag den jag är? Är det generna, föräldrarna, familjen, bristen på chanser eller rena turen? Vad avgör om jag är en looser, en vinnare eller någon mitt emellan? När ska vi förstå detta med kvinnligt och manligt?

När Göteborgskonstnären Katarina Lönnby djupdyker i barnets värld med utställningen En docka är en nyckel på Konstcentrum i Gävle, låter hon dockor ge röst åt frågor som dessa – frågor som bottnar i barndomen, i skarvarna mellan arvet och miljön. Och nog är dockan en nyckel – psykologerna talar om övergångsobjekt, en gestalt som mycket tidigt i livet hjälper barnet i det mödosamma arbetet att bli en egen person.

Katarina Lönnby ser barndomen som ett undanskymt, ordlöst och kontinuerligt drama med ständiga omkastningar. Hon tar till dockorna som en övergång och låter dem smälta ihop med till synes vad som helst: ofta lampskärmar (ett slags hemsymboler), en cykelpump, en vas, en propeller, en kaffeburk…

Hon ger liv åt sjömanspojken med sitt svårkontrollerade penis-gevär som manligt attribut och en mindre gestalt, White rose, med kropp av en snäcka, som en kvinnlig. Hur kan de mötas?

Här finns också den gravida och den födande kvinnan och ensamma barn – som den babydocka med kotte på huvudet (Kotten), som med sin blick vädjar till en inåtvänd modersgestalt. Och pojken i buren med en porslinsfågel (den skapande människan kan inte växa i bur), men här finns också drömmar och mer hoppfulla gestalter som poeten med ett segelfartyg på huvudet och kikaren vid ögat.

I ett par verk faller en mjuk skugga över kvinnan – som den inåtvända kvinnan (Ett) som inte ser babyns blick, eller den gravida kvinnan ansluten till en luftpump som kan/ska pumpa upp henne. Drömskt betraktar hon ett mätinstrument: när ska barnet då äntligen komma?

Utställningens måleri samspelar med objekten och skapar utrymme för reflektion och andhämtning. Här finns födandet ur lampskärmsliknande tunnlar, det trasiga landet, den hängda dockan, drömslottet, vampyrungarna som flyger i en värld av nyckelpigor, sniglar och blomblad…

I en mörk bild utan titel ser vi en brytning mellan två kattlika getalter. Det är en bild av nej, av avvisande, av svek. I en ljusare bild ser vi den mogna kvinnan i sjömansmössa närma sig den slutna – manliga – ubåten, beslutsamt som om det är dags för förändring. Och en jättelik nyckelring med många nycklar på har hon med sig!

Kanske skapar utställningen som helhet ändå en mer oförlöst än befriande känsla. Kanske är konstnärens strategi att vi inte ska känna oss riktigt nöjda och därför fortsätta söka frihet och mognad. Barndomen är trots allt den första delen av färden – men en komplicerad sådan, som Katarina Lönnby fångar med precision och djup eftertanke.

5Katarina Lönnby är utbildad vid Kungliga Konsthögskolan 1994–1999. Hon är född 1967 och verksam i både Stockholm och Göteborg. 2002 gav hon ut barnboken Luna.

Fakta: 

KONST

En docka är en nyckel

AV Katarina Lönnby

VAR Konstcentrum, Gävle

PÅGÅR 8 november 2008-6 januari 2009

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Jakt på kopians väsen

Den amerikanska konstnären Elaine Sturtevant har i över 50 år kopierat andras konstverk. Själv talar hon om att repetera. På Moderna museet i Stockholm kan man nu se välkända verk av Wahrol, Beuys eller Duchamp – som hon gjort!

Kolonialismen – en överlevare i det nya Europa

På Index i Stockholm rotar Runo Lagomarsino bland kolonialismens tecken och tänkesätt. Han har också tapetserat om galleriet och väggarna är nu starkt rosa. Tapeterna är ett av verken, men mönstret är format av den spanske conquistadoren Pizarro, som på 1500-talet erövrade Inkariket.

Utflykt i okända världar

Den finska konstnären Eija-Liisa Ahtila är en internationellt framgångsrik filmare som arbetar med skådespelare, till vilka hon räknar djuren som medverkar. På Moderna museet kan man nu se hennes utställning Parallella världar. Många av Athilas verk visas i flera projektioner i ett rum. I dessa flerkanaliga filmer ligger en del av hennes landvinningar: vi ser en människa, samtidigt som vi ser vad hon ser och dessutom något i det rum hon befinner sig i. När uppmärksamheten flyttas från en projektion till en annan känns det som poesi eller dans. Rum och tider blandas samman och drömmar rör sig obehindrat genom vardagliga scener. Detta obehindrade är Ahtilas konstnärliga styrka.

Kitschig Vårsalong med få ljusglimtar

Ibland blixtrar det till när verkligheten kopplas till konsten. Ett fint exempel är Ruben Wättes västar Samhällsproblem, ett av de ganska få intressanta verken på Liljevachs vårsalong 2012. Ruben Wätte har stöpt om MC-gängens skinnvästar och gett tuffa och hårda symboler anpassade till tänka personalvästar för Migrationsverket (en vakande kobra), Försäkringskassan (örn angriper person i rullstol) och Arbetsförmedlingen (handklovar, gem och pennor). Ruben Wätte bor i Järna och studerar på Konstfack i Stockholm.

Konst som utforskar solidaritetens gränser

Med filmen och konsten som verktyg undersöker Konsthall C i Hökarängen frågor om solidaritet och politisk handling, om vänsterns möjligheter att skapa en bättre värld. Utställningen har byggts kring filmen En ömsesidig sak av Petra Bauer, Marius Dybwad Brandrud och Kim Einarsson, som handlar om Israel-Palestinakonflikten. I filmen intervjuas sju kvinnor, som representeras av skådespelare. Trots försiktiga frågor är kvinnorna måna om att berätta och diskutera konflikterna i sina liv, konflikter som i hög grad har kopplingar till Israel-Palestinakonflikten.

© 2025 Stockholms Fria