När Göteborgskonstnären Katarina Lönnby djupdyker i barnets värld med utställningen En docka är en nyckel på Konstcentrum i Gävle, låter hon dockor ge röst åt frågor som dessa – frågor som bottnar i barndomen, i skarvarna mellan arvet och miljön. Och nog är dockan en nyckel – psykologerna talar om övergångsobjekt, en gestalt som mycket tidigt i livet hjälper barnet i det mödosamma arbetet att bli en egen person.

Katarina Lönnby ser barndomen som ett undanskymt, ordlöst och kontinuerligt drama med ständiga omkastningar. Hon tar till dockorna som en övergång och låter dem smälta ihop med till synes vad som helst: ofta lampskärmar (ett slags hemsymboler), en cykelpump, en vas, en propeller, en kaffeburk…

Hon ger liv åt sjömanspojken med sitt svårkontrollerade penis-gevär som manligt attribut och en mindre gestalt, White rose, med kropp av en snäcka, som en kvinnlig. Hur kan de mötas?

Här finns också den gravida och den födande kvinnan och ensamma barn – som den babydocka med kotte på huvudet (Kotten), som med sin blick vädjar till en inåtvänd modersgestalt. Och pojken i buren med en porslinsfågel (den skapande människan kan inte växa i bur), men här finns också drömmar och mer hoppfulla gestalter som poeten med ett segelfartyg på huvudet och kikaren vid ögat.

I ett par verk faller en mjuk skugga över kvinnan – som den inåtvända kvinnan (Ett) som inte ser babyns blick, eller den gravida kvinnan ansluten till en luftpump som kan/ska pumpa upp henne. Drömskt betraktar hon ett mätinstrument: när ska barnet då äntligen komma?

Utställningens måleri samspelar med objekten och skapar utrymme för reflektion och andhämtning. Här finns födandet ur lampskärmsliknande tunnlar, det trasiga landet, den hängda dockan, drömslottet, vampyrungarna som flyger i en värld av nyckelpigor, sniglar och blomblad…

I en mörk bild utan titel ser vi en brytning mellan två kattlika getalter. Det är en bild av nej, av avvisande, av svek. I en ljusare bild ser vi den mogna kvinnan i sjömansmössa närma sig den slutna – manliga – ubåten, beslutsamt som om det är dags för förändring. Och en jättelik nyckelring med många nycklar på har hon med sig!

Kanske skapar utställningen som helhet ändå en mer oförlöst än befriande känsla. Kanske är konstnärens strategi att vi inte ska känna oss riktigt nöjda och därför fortsätta söka frihet och mognad. Barndomen är trots allt den första delen av färden – men en komplicerad sådan, som Katarina Lönnby fångar med precision och djup eftertanke.

5Katarina Lönnby är utbildad vid Kungliga Konsthögskolan 1994–1999. Hon är född 1967 och verksam i både Stockholm och Göteborg. 2002 gav hon ut barnboken Luna.