Det är många kockar som varit med och påverkat det ursprungliga förslaget, men den kompromiss som nu uppnåtts gör varken förespråkare eller motståndare nöjda.

I det nya förslaget gör regeringen skillnad på uppladdning och nedladdning. Fildelningen ska ha ”orsakat skada” för att bli föremål för utredning och lagen ska utvärderas i samma stund som den träder i kraft. Beståndsdelar som alla är högst diskutabla.
För det första: nedladdning förutsätter uppladdning. Att regeringen kommer undan med att hävda motsatsen visar att journalisterna inte har förstått hur nätet fungerar.

För det andra: massiv fildelning gör varken mer eller mindre skada än småskalig dito. Det finns inga bevis för vare sig det ena eller det andra, men troligare är ändå att fildelning snarare verkar uppmuntrande än dämpande när det gäller konsumtion av olika medieprodukter. Skrivelsen kommer därför att tolkas godtyckligt. De uteblivna intäkter industrin själv uppger (det vill säga fantasisummor baserade på förväntad profit) kommer att godtas av domstolarna.

För det tredje: förslaget om en omedelbar utvärdering tyder på att regeringen inser att soppan kommer att ge väljarna utslag. För att kunna utvärdera en lag bör det rimligen ha gått en tid.

Denna soppa har dock kokats på felaktig grund redan från start. Piratjägarlagen, privatpolislagen, fildelningslagen och allt vad den har kallats är ursprungligen ett förslag från EU-kommissionen som gick igenom i parlamentet 2004. Det var från början riktat mot industriellt kopierade märkesvaror, men när europaparlamentarikern Jannelly Fourtou (gift med Jean-Réné Fourtou, dåvarande vd för mediebolaget Vivendi Universal) lade sina ändringsförslag skärptes lagens upphovsrättsliga fokus. Efter flera turer med detta ”direktiv om åtgärder och förfaranden för skydd av immaterialrätter” är läget i dag att det får, men inte måste, implementeras av medlemsländerna när det gäller åtgärderna mot upphovsrättspirater.

Alliansregeringen har valt den hårda vägens politik. Det är inte första gången.

Som många kritiker påpekat är lagen ett beställningsjobb från industrin. Om det var oklart tidigare blev det desto tydligare vid torsdagens presskonferens, som ägde rum i Filmhuset – där ett av de lagförespråkande särintressena huserar.

Det har varit bråttom. Denna gång är det Sveriges internationella anseende som står på spel. Att bli utmålad som pirathamn riskerar att skrämma bort tunga investerare. Därför har regeringen, inspirerad av den kreativa bransch som beställt lagen, varit förvånansvärt uppslagsrik. Det ligger nära till hands att använda den slitna Orwell-jämförelsen om nyspråk. Det som kallas varningsbrev är i själva verket hotbrev. Det som kallas ”tillräckliga bevis” består av ett ip-nummer som bevisligen lätt kan manipuleras. Och det som kallas ”fildelande ungdomar” är miljontals människor, presumtiva konsumenter, både unga, medelålders och gamla.

Det senare är en sällan diskuterad aspekt i debatten, där ungdomar regelmässigt ställs mot en bättre vetande vuxenvärld. Ytterligare ett kreativt drag, som försvårar en bredare kritik. Men striden om upphovsrätten är mycket mer än en generationsfråga. Det handlar om att gränserna för rättssäkerhet och integritet ständigt blir snävare, medan lobbyisters makt att driva igenom sina krav ökar. Det angår alla som vill leva i ett demokratiskt samhälle. Och ändå har, sedan Fredrik Reinfeldt före valet hävdade att alliansen inte skulle ”jaga en hel ungdomsgeneration”, detta mantra upprepats varje gång medier rapporterat i ämnet.

Frågan är om inte den svenske kocken har mer att vinna på att skapa en helt annan karaktär på soppan. Kanske kan piraterna, vars största forum drar 2,2 miljoner svenska användare en vanlig vecka, vara behjälpliga i att hitta rätt ingredienser?