I Olof 1440 min får tittaren följa en dag i en hemlös mans liv. Det kan handla om att ligga och sova och plötsligt bli utslängd i kylan. Bli nekad plats på härbärge. Kanske har du tur och blir bara ignorerad – eller så misshandlas du av ordningsvakter.

– Det är en film om hur det kan vara att vara hemlös, det är viktigt att poängtera att alla inte har det likadant, säger Johan Ribe, regissör och manusförfattare.

OIof 1440 min är filmad så att vi följer verkligheten med den hemlöses egen blick. På så sätt blir ämnet extra påtagligt och förhoppningsvis blir tittaren uppmärksam på att vad det i grunden handlar om är respekt för medmänniskan.

– Hemlösa behandlas som luft och det är inte okej. Här får du känna på hur det kan vara att bli bemött på det här sättet, det är inte alltid så jättekul. Man behöver bli påmind om att många har det dåligt och att det kan hända vem som helst. Innan jag gjorde filmen jag hade nästan glömt bort det.

Bakgrunden till Olof 1440 min är av personlig karaktär. Det var när hans vän plötsligt fick en psykos och förlorade både arbete och bostad som Johan Ribe började skriva manus till filmen.

– Han bara släppte allt. Sedan var han hemlös i sex år. Vi försökte hjälpa honom på många sätt, men det var svårt eftersom han inte förstod att han behövde hjälp.

Filmen är långt ifrån något lyckopiller – majoriteten av Stockholms 1200 uteliggare lever under extremt krävande förhållanden. Men i fallet med Ribes vän har det gått bra. Verklighetens Olof har fått hjälp, har sedan tio månader tillbaka en försökslägenhet och närvarade till och med på förhandsvisningen av filmen i förra veckan. Johan Ribes förhoppning är att Olof 1440 min ska få publiken att ställa sig i en hemlös persons skor, åtminstone under trettio plågsamma minuter. Enligt de första reaktionerna har han också lyckats.

– Några var nästan stumma, matta i kroppen. Det vill jag att folk ska få känna på.

Ett annat syfte är att dela ut all eventuell vinst från filmen till hemlösa kvinnor.

– Det är de som har det tuffast. Det är förstås jobbigt för män också men snäppet värre för kvinnor.

34-årige Johan Ribe har inte gått någon filmutbildning men det hindrar honom inte från att driva en ideell förening för filmproduktion, IFilm. ”Det är kul att sätta ihop bilder”, konstaterar han. Och det kommer han att fortsätta med, vid sidan av sitt heltidsarbete med autistiska barn. Nästa manus är redan på gång.

– Det är också en ganska tuff historia som handlar om psykvården, där jag också har jobbat en del och sett saker på nära håll.

Så hur kommer det sig att han orkar bry sig, när så många andra blundar?

– Jag vet inte varför, men jag försöker hjälpa andra så mycket jag kan. Jag tycker att folk ska få både en andra och en tredje chans.