På fotot står de unga kvinnorna till vänster, männen till höger. Mellan dem finns ett antytt avstånd, som mellan människor som inte känner varandra, men också ett avstånd mellan kvinna och man som skulle växa genom det kommande kriget.

Sveriges beredskap är god, ljög statsministern i radio.

Kvinnorna har nystrukna klänningar under jackorna och handväskor. Den mörkhåriga kvinnan har satt hatten på plats och en av männen bär redan uniform.

Fotografen tänkte kanske på statsministerns ord när han bad om att få ta en bild. Mannen i uniform bär ring på fingret, medan han i keps och slips studerar kvinnan i den ljusa jackan. Blev det en fortsättning? Även andra blickar talar. Kvinnligt och manligt prövas i krigstider. Han ska möta fienden. Hon väntar hemma. Gapet växer. Lova skriv, skriv ofta!

Av en händelse fick jag veta att tre av kvinnorna på bilden fortfarande lever och träffas varje vecka och spelar kort. Två av dem är systrar. Jag talade med den ena i telefon om en intervju. Nej inte, då. Jag ringde igen. Nej, vi minns inte fotot, vi minns ingenting. Men om tiden, om hur det blev sen? Nej, vi vill inte. Det var inget särskilt, sade kvinnan i telefonen, som om hon menade livet. Inget särskilt. Det trodde jag inte på.

Ett fint jobb sprack.

I ett gammalt foto söker vi skillnaderna. Få bilar på gatorna, åldrade reklamskyltar, hus som försvunnit, spårvagnar, hattar och kläder… allt är annorlunda, längesen tycks det. Men vad är längesen?

Man kan också titta efter likheterna. Människan förändras inte på 50 eller 100 år. Allt som gör henne till människa finns under den svårfångade tidsandan, under konventioner, klasskillnader och maktkamper.

När skådespelerskan Signe Hebbe en dag på 1860-talet tog plats på golvet i Bertha Valerius på fotoateljé Söder i Stockholm, såg hon till att först bre ut ett täcke innan hon lade sig på den rätt smutsiga mattan, och ha en kudde att vila armbågen på. Det var obekvämt nog att ligga still så länge som fotograferingen krävde. Hon var ordentligt sminkad och bar diadem, halsband, armband och broderade tofflor. Hon tycks sjunka in i tyglager, kanske för att både verka lockande och oåtkomlig, i varje fall svåråtkomlig. Hon tittar något nedåt, men hennes mun tycks varm, levande.

Signe Hebbes porträtt finns i Stockholms stadsmuseums utställning Cartomani. Då för 150 år sedan började det bli populärt att gå till fotografen. Kapten Kempff tog med sig dottern till Wilhelm Lundbergs ateljé. Han övervakar henne för att hon ska sitta still. Samtidigt blir hans hållning en metafor för faderskapet. Att han finns med på bilden som ett överjag av kött och blod beror på att fotografierna i utställningen visas oretuscherade. När fotot var klart ska vi endast se flickan, tappert kämpande för ögonblickets skull.

Kaptenen ska lägga in ett av fotona i albumet på ett bord i salongen. Album hörde till ett borgerligt hem.

En Facebook, för längesen.

5Cartomani syftar på entusiasmen för det massproducerade fotot i 1860-talets Stockholm. Fotot, som var cirka 6 x 9 centimeter, monterades på kartong och spreds bland vänner och släktingar. Det fungerade också som visitkort.

Bertha Valerius var en av stadens kvinnliga fotografer. Wilhelm Lundberg hade ateljé vid Stortorget 1864–77. Mer än 5 000 glasnegativ från hans ateljé finns i Stadsmuseets samlingar.

Länsmuseet i Gävle äger fotografen Carl Larssons samling, som består av cirka en miljon negativ och glasplåtar med motiv av alla slag – från reklam- och industribilder till olyckor och ateljéporträtt. Samlingen håller på att digitaliseras.