– DO har som uppgift att bevaka respekten för mänskliga rättigheter och har en väldigt väsentlig roll i samhället eftersom det är en av demokratins grundvalar, säger Katri Linna.
I februari 2005 utsågs hon till ombudsman mot etnisk diskriminering. Bakom sig hade hon då lång yrkeserfarenhet som jurist, bland annat som rättschef på tjänstemannaförbunden HTF och Sif – som sedermera slogs ihop till Unionen – och som förbundsjurist på LO/TCO-rättsskydd.
Intresset att arbeta med just diskrimineringsfrågor är enligt Katri Linna såväl professionellt som personligt betingat.
– Jag har kommit in i arbetet som juristpraktiker. Jag är väldigt förtjust i att juridiken har en koppling till att lyfta en fråga, särskilt då mänskliga rättigheter för min del, det är en intressant vinkling för en jurist. Det är det rent professionella. Sedan är det självklart så att allas lika värde och rättigheter är ett område som är väldigt lätt att engagera sig inom och känna en passion för.

Nu slås de befintliga fyra diskrimineringsombudsmännen ihop till en, under Katri Linnas ledning. Själv ser hon fördelar. Att de tidigare ombudsmännens olika kompetenser integreras under samma tak kommer att ge bättre möjligheter att betrakta diskriminering utifrån ett strukturellt perspektiv.
– I det väsentliga har ombudsmännen haft samma uppdrag redan tidigare. Arbetet har stora likheter oavsett vilken diskrimineringsgrund det är och avsett vilka strukturer som diskriminerar. Det finns också en effektivitetsvinst, när man kan sammanföra arbetet får man in alla perspektiv. Man behöver inte välja vilken diskriminering som var värst, alla romska kvinnor som tidigare vände sig till ombudsmannen mot etnisk diskriminering får nu också tillgång till kompetensen hos Jämo.
För diskriminering är, menar Katri Linna, någonting sammansatt. Olika faktorer spelar in, och kan samverka på olika sätt beroende på vem som drabbas.
– Åldern kan till exempel ha olika betydelse för kvinnor och män. Synen på kvinnor är präglad av kvinnas roll att behaga eller reproducera, det gör också att åldern får ett stort utrymme för hur kvinnor bemöts i samhället. Även vad gäller funktionshinder kan det vara skillnad på hur kvinnor och män blir bemötta. Eller om det gäller en familjemedlems funktionshinder, att man lägger mer förväntningar och ansvar på kvinnor. Att vara kvinna kommer i samklang med andra diskrimineringsgrunder. Det behövs ett särskilt perspektiv för att förstå det här, och med den nya kompetensen får vi en mer nyanserad diskussion om kvinnors situation.

Parallellt med att Katri Linna axlar ansvaret för den nya myndigheten – kort och koncist döpt till Diskrimineringsombudsmannen, DO – träder också en ny diskrimineringslagstiftning i kraft. Den ersätter jämställdhetslagen från 1980 och innehåller två nya diskrimineringsgrunder: ålder och könsöverskridande identitet eller uttryck. Det förstnämnda skulle Sverige enligt ett EU-direktiv ha lagstiftat om senast december 2006, och Katri Linna förutspår en stor tillströmning av klagomål.
– Där förväntar vi oss stor mängd anmälningar. Det finns en uppdämd ilska över att det här har varit öppet förekommande och att Sverige varit sent att lagstifta. Det här är verkligen en diskriminering som drabbar brett, vem som helst rakt av. Med könsöverskridande identitet eller uttryck förändras det antagligen antalsmässigt inte mycket, däremot är det här grupper som verkligen förtjänar att äntligen får det här skyddet.
Hon påpekar dock att DO:s arbete inte enbart består i att jaga dem som diskriminerar, utan att myndigheten också har ett informationsansvar gentemot dem som diskrimineras.
– En myndighet som DO:s uppgift är inte bara att granska och ta hand om ärenden som anmäls utan också att fånga upp dem som behöver vårt stöd. Om det finns grupper som inte känner till sina rättigheter är det myndighetens uppgift att se till att de får tillgång till sina dem.
En diskrimineringsgrund som dock inte inkluderades i den nya lagstiftningen är otillgänglighet. Till stor besvikelse för tillgänglighetsrörelsen, som länge drivit frågan. Vad gäller den principiella frågan, om tillgänglighet bör bli en juridisk rättighet, har Katri Linna sin uppfattning klar.
– Ja, det bör ingå i lag. Frågan är hur och vilka förpliktelser det bör innebära. Nu är det så väl att man redan har tillsatt en utrednings som leds av förre HomO Hans Ytterberg, jag har stort förtroende på att den kommer att leverera ett tillfredställande svar.

Förutom ett bredare verksamhetsfält och nya verktyg att arbeta med har sammanslagningen av de tidigare diskrimineringsombudsmännen för Katri Linnas del även inneburit att hon fått vänja sig vid ett nytt smeknamn. Sedan regeringen i somras utnämnde henne till chef för den nya myndigheten har medierna konsekvent kallat henne ”Super-DO”.
– Jag tycker det är kul, säger Katri och skrattar. Men jag börjar verkligen inse att det sitter nu. Visst har jag hört ett och annat skämt om det, vad det skulle kunna innebära i reklamsyfte om Super-DO kommer flygande. Det är lite gliringar hemma också, häromdagen var det en granne som kallade mig Super-Katri.