Stoppa agenternas marknad
Januari och den svenska fotbollen tar avstamp mot en ny säsong. Men januari är inte en av fotbollens hetaste månader på grund av att spelare och tränare återvänder från semestrar, de första träningsmatcherna och de inbitna supportrarna som äntligen får tillfällen att stilla abstinensen efter favoritlagets färger och en öl på puben.
Det är en månad som sätter fotbollen i fokus framför allt på grund av att Silly season intensifieras. Transferfönstret stängs den sista i månaden. Och då är det förstås herrfotbollen det handlar om, för i damernas värld finns inga pengar att hämta på spelaraffärer.
Maktbalansen i sportens affärsvärld skiftar. Efter Bosmandomen 1995, som tillät kontraktlösa spelare att byta klubb utan övergångssumma, talades det om att klubbarnas marknad ersatts av spelarnas marknad. I dag är det varken spelarna eller klubbarnas marknad, det är agenternas.
Det finns för närvarande 16 licensierade svenska spelaragenter. En av de mest profilerade är Patrick Mörk. Nyligen aktuell i samband med Daniel Larssons övergång från Häcken till Malmö FF.
Larsson var en hyfsad anfallare med skadeproblem i en klubb som kravlat sig upp från Superettan till dess att Fotbolldirekt.se skrev en artikel baserad på Mörks utsago: ”Larsson är en av Silly seasons hetaste spelare”.
Efter detta radade media upp artiklar om hur Larsson jagades av toppklubbar. När han i förra veckan skrev på för Malmö hamnade en inte oansenlig procent av övergångspengarna på agenten Mörks konto.
Samma Mörk var agenten som låg bakom höstens spektakulära tränarövergång, när Magnus Pehrsson lämnade Gais för danska Ålborg.
För fotbollens bästa talar tränare och ledare gärna om vikten av kontinuitet och långsiktig utveckling av lag och enskilda spelare.
På en oreglerad marknad där agenter dikterar vilka spelare media ska beskriva som heta och där agenter blir rikare ju fler klubbyten spelarna i deras stall gör blir långsiktighet både för lagbyggen och den individuella spelaren undantag.
Häcken och Gais har de senaste åren gjort sig kända för att på olika sätt göra ett bra jobb med att förädla talanger, men när en agent bestämmer sig för att det är tid att sälja kan klubbarnas eldsjälar och idealister stoppa upp sina drömmar om långsiktighet där bak. Hur länge kommer klubbledarna att orka när det enda kvitto de får på att de gör ett bra jobb är fetare bankkonton hos spelaragenterna?
En reglerad marknad låter som en anakronism. I Silly season-tider blir idrottens affärer en vulgariserad spegelbild av världsekonomin, där de mänskliga varornas kurs styrs av agenternas välsmorda munläder.
Det är dags att återuppta kampen för en reglering av marknaden som skyddar våra idrottsföreningar och spelares möjlighet att utvecklas och klättra uppåt i en takt som inte dikteras av agenters sug efter snabba pengar.
