Litteratur

Författaren Pär Thörn skriver ofta efter strikt fastställda regler. Hans förra bok Din vän datamaskinen var en ingående beskrivning av en föråldrad datamaskin med fyra knappar. Genom datorns funktioner öppnar Thörn upp ett litterärt universum där i stort sett allt kan dyka upp. Thörns medvetandeström finns det ingen hejd på; det handlar om allt från DDR:s nationalsång, dataspelet Zaxxxor, till aktivistkulturen i Svensk-albanska vänskapsförbundet i Västerås.

Paradoxen är att det strama koncept som Thörn ofta utgår ifrån fungerar som inspiration och effekten hos läsaren är en aldrig sinande ström av associationer.

Pär Thörn hyllas av kritikerkåren – han har bland annat blivit omskriven som ”en av den svenska litteraturens just nu viktigaste författare”. Och det är bara att instämma i hyllningarna. Det är befriande med litteratur som tar nya vägar när merparten av samtidslitteraturen är centrerad och instängd i det självupptagna och jagfixerade.

Tidsstudiemannen är Thörns sjätte bok sedan 2002 och enligt förlaget är det hans första roman. En etikett som är onödig eftersom Thörns författarskap utmanar trånga genreindelningar. Men okey, jag kan gå med på att kalla det roman, en riktigt bra sådan dessutom.

Det är en absurdistisk historia om en människa som vigt sitt liv till rationalisering och effektivisering genom sitt arbete som tidsstudieman. Den huvudsakliga uppgiften består i att klocka arbetsmoment på ett företag för att leta efter sekunder och minuter för att på så sätt hitta ”maximal produktivitet.” Ledorden som gäller är: ”Det viktiga är att ta tiden så noggrant som möjligt” och Benjamin Franklins ord ”Tid är pengar.”

Företaget beskrivs inte närmare, men jag kommer att tänka på att Thörns tidsstudieman kunde vara en karaktär i Chaplins bitska satir Moderna Tider. Han skulle kunna stå där bakom Chaplins lilla man, när han skruvar på sina muttrar vid det rullande bandet, och leta efter tid som går att spara in på.

Företagsledningen hävdar att det finns tjugo procent att utvinna i en produktivitetsreserv och en utmaning är att hitta den tid som försvinner genom maskning, slöhet och i de förrädiska mikropauserna.

Att läsa Pär Thörn är roligt. Hans texter har ofta en absurd och komisk ådra, men man kan vara säker på att ambitionen förutom att roa även innefattar att oroa. Stilen är torr och prosan närmast att beskriva som kanslisvenska. Det märkliga är att det ur det opersonliga och lätt distanserade tilltalet stiger en smärta och en sorg – en poetisk kvalitet som är svår att sätta fingret på.

Det går givetvis att utläsa en skarp samhällskritisk tendens. Den tidsfixerade yrkesmannen som har arbetet som kall gör att man kommer att tänka på Max Webers slutsats om rationaliseringen inom alla livets områden som den moderna västerländska kulturens tydligaste särprägel. När tidsstudiemannen filosoferar om arbetets betydelse är han säker på dess roll i hans liv: ”Arbetsplatsen är varken mitt hem eller min fader, men den plats som föder mig. Den plats som ordnar att gröten står på bordet, så att hyran betalas, så att fritiden upplevs som meningsfull.”

Sensmoralen är att lönearbete är överskattat. Till slut fattar även den nitiske huvudkaraktären att han slösat bort sin tid, men då är klockan slagen för honom.

Oundvikligen börjar man fundera på vad man gör av sin tid. Det går snabbt att läsa den här boken. Och det är tiden värt.