Det är en synnerligen aktuell gestaltning av konstnärens villkor som målas upp av Jönson. I en nyligen publicerad rapport från Statistiska centralbyrån går det att läsa svart på vitt att myten om den fattige konstnären är sann. Faktum är att kulturarbetaren tjänar betydligt mindre än befolkningen i stort. Medianinkomsten för konstnärerna ligger på 190 000 kronor och för övriga befolkningen är siffran 223 200 kronor. För 10 procent av konstnärerna i studien är det så illa att man har en inkomst på ynkliga 2500 kronor i månaden.

Totalt finns det ungefär 30 000 konstnärer i landet. Kreativa människor som brinner för konsten, men som inte får betalt för sina investeringar i kostsamma och långa utbildningar. Det lär inte finnas någon yrkesgrupp som generellt är så högutbildad och som ändå tvingas att arbeta utanför sin sektor.

Den aktuella statistiken från SCB berättar inte varifrån konstnärerna får sin inkomst. Denna fråga kommer dock att undersökas under året då en uppföljande enkät med konstnärerna kommer att ge svaren på hur mycket av årsinkomsten som kommer från det konstnärliga arbetet.

Personligen har jag en stor andel personer i bekantskapskretsen som arbetar som konstnärer och det är tydligt att konsten inte fyller några plånböcker. I princip alla av dem är tvingade att ta brödjobb som exempelvis personlig assistent för att kunna överleva. Det är beundransvärt att de har ork kvar att arbeta med sin konstnärliga verksamhet under den tid som blir över. Men för dem som skaffat familj och känner pressen att dra in mer pengar till det gemensamma hushållet är tendensen tydlig: penslarna på hyllan och omskolning till något yrke som det går att leva på.

Människor uppskattar kultur och konstnären uppbär ett kulturellt kapital. Problemet är bara att detta kapital inte går att omsätta i pengar.

Målet för den statliga kulturpolitiken är att konsten ska fylla en viktig funktion i samhället. Den ska stå fri och få vara en obändig kraft som provocerar och rör om. Men om förhållandena fortsätter att vara så dåliga för de här yrkesmänniskorna riskerar vi att få ett kulturliv som kommer att bli allt mer utarmat. Om alla är överens om att konsten är en faktor att räkna med så måste det till nya lösningar. Helt klart är att konstnärerna måste få en rimlig chans att syssla med det som de är utbildade till. Varför inte införa konstnärslöner till fler än de 150 konstnärer som i dag har denna typ av försörjning?

Än så länge lever klyschan kvar som säger att konst skapas ur lidande. Och nog lider konstnärerna. Men förmodligen skapas det än bättre konst om våra kulturarbetare får en vettig inkomst att leva på.