Jag ser i pressmaterialet att 1187 kvinnor och 638 män sökte till Vårsalongen, men att 69 kvinnor och 99 män antogs. Detta urval går helt mot alla tendenser under de senaste åtta-tio åren, då kvinnor generellt haft det mest intressanta att säga i sammanhang som detta. Så det har blivit männens salong. Pinsamt. För mycket är snällt och trendanpassat, konst mitt i stora farleden, långt från blåsväder och främmande kuster. Och också en indirekt bekräftelse på att galleristerna vet bäst: det ska se ut som det ser ut hos oss!

Dessutom lider salongen av den svårfångade sjukan att den ska se ut som en jury tänker sig att en salong ska se ut. Ett avsnitt ska exempelvis handla om folkkonst. Men det är konst som ser ut som folkkonst – med inte mindre än tre verk med tomtar, varav två med sexinslag. Lite charmigt är det när den ena tomtekvinnan i Ingela Törnstens Kvinnligt initiativ tar den andra på bröstet, men konst?

I år måste man göra plats för naturmotiven. Men det är problematiskt. En del tar vid där måleriet var för 50 år sedan, men majoriteten framställer naturen som sceneri, ofta i blyerts och som något konstigt och främmande. Ett patetiskt försök har till och med titeln Försoning och ett annat lika dammigt i papier-maché heter faktiskt Dead calm in cruel nature.

Det finns nu en del att glädjas åt. Ilona Huss Wallin iscensätter Hamlet i en film med tama råttor som aktörer i en modell i slottsmiljö. Råttorna rusar upp och ner för trappor, nosar i salongerna och jagar varandra. Då och då fälls repliker ur Hamlet in i bilden. Det är roligt, men också djupsinnigt om vår tids frejdiga deltagande i det vi tror vara ett drama, men som ofta blir såpigt inskränkt.

Fotografen Ville Lenkkeri visar medkännande foto av människor som inte får plats i välfärdssamhället, Anders Romare ser städerskan i den chicka miljön och Berit Fradera har med collaget Stock market skapat ett murliknande stadslandskap av börssidor ur Dagens Nyheter.

Hoppsan, lite samhällskritik! tänker man, för det är verkligen ont om den varan.

Det är uppfriskande att se Tord Larssons skrotskulptur av en ilsken tjur (Se rött), mitt i en av Liljevalchs stora salar, medan Roland Perssons hund i silikon står för motsatsen där den ängsligt försöker gömma sig under det som finns till hands, en plastsäck och en trasig kartong.

Marc Rayner (med australisk bakgrund) bidrar med två verk, nyexpressiva målningar som smakar New York och 1980-tal, då Jean-Michel Basquiat var mästaren och graffitin och Jimi Hendrix viktiga referensramar.

Inför Anna-Karin Brus precisa, svartvita måleri med förlaga i 1600-talets vanitasbilder om livets förgänglighet kan man bli stående. I Cat and mouse dyker kattungen upp vid blomsteruppsättningen som musen vaktar. Ur hennes bo i buketten tittar en musunge fram. Precist skildrad är också Staffan Hagmans rapport från Bandhagen med husmodell, gräsmatta och bilar på infarten.

Man kan ge sig ut på jakt efter salongens verkliga innehåll, de verk som är skapade ur ett behov av att säga något, en spännande färd där man får testa sin konstsyn och pröva frågan: Är detta konst eller ser det bara ut så?