Fria.Nu

En våt filt över Signal i Malmö

Galleri Signal ska bort. Signals tre finansiärer drar samtidigt bort sitt stöd för detta center för samtidskonst som hör till det bästa, det som är unikt, framtidsorienterat och som i dessa tider är något så värdefullt som ett bidrag till Malmös varumärke. Varför? Svaret på frågan är: det ges inga svar. Det är den våta filtens taktik.

Hur man än spanar så kan man inte se någon konflikt mellan Signal och lokala politiker, inga sura miner hos konstlivet och ingen avundsjuka hos andra institutioner. Tvärtom, alla verkar mycket nöjda.

Ändå har Statens kulturråd, Region Skåne och Malmö stad samtidigt meddelat att nu är det slut med stödet. Konsekvensen är att Signal måste stänga 2010.

Varför? undrar alla konstintresserade.

Det gjorde också Signals ansvariga och frågade sina finansiärer. Det har man faktiskt gjort i flera år. ”Ni gör ett jättebra jobb”, har man fått till svar. Men?

Inga andra svar har getts, än mindre några skäl.

Diskussionen slutar i en absurditet. Över alla möjligheter till dialog läggs den våta filtens tystnad. ”Ni är jättebra”, har det ekat från tre håll. Finansiärerna säger alltså: okej, ni driver en bra verksamhet. Den lägger vi ner! Är nästa steg att fråga: finns fler bra verksamheter? Okej, då lägger vi ner dem också…

På den nivån kan man inte samtala, inte ens bedriva kulturpolitik.

Den våta filten gör inte bara dialogen omöjlig. Den antyder en dold diskurs, att finansiärerna har motiv som de behåller för sig själva. Om de sagt att Signal kunde göra si eller så, om man haft förslag och sett möjligheter – ja, då hade Signal kunnat bli bättre. Dialog istället för den våta filten.

Samtidskonsten sitter trångt.

Under senare år har backlashen drabbat BAC (Baltic Art Center) i Visby, Tensta konsthall, Edsvik Konst och kultur i Sollentuna, Sandvikens kosthall och Dunkers kulturhus i Helsingborg.

Den gemensamma nämnaren för dessa nederlag för samtidskonsten är att dessa institutioner haft en ledning som varit (för) duktig och att lokala politiker och/eller den lokala konstvärlden inte kunnat hantera nya synsätt och andras framgångar.

Men varför händer det Signal?

En snäll tolkning är att Signals egenart gått makthavarna förbi. De har inte fattat, glömt bort eller struntat i ett litet galleri. Men då har man inte förstått dynamiken i Signal arbetsmetod, nämligen att producera konstupplevelser i dialog med konstnärer och publik, att ladda kommunikationen i alla riktningar, kort sagt, minska de berömda trösklarna mellan konst och publik som till och med kulturtjänstemän brukar påtala.

Det kan också vara så att bildkonsten kommit i kläm när pengarna ska fördelas. Malmö stad har i något förstrött ögonblick förklarat staden som ett centrum för bildkonst eller något liknande. Det är kanske dags att spana in Signal och förstå vad denna kraft betyder. Det är inte för sent.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Jakt på kopians väsen

Den amerikanska konstnären Elaine Sturtevant har i över 50 år kopierat andras konstverk. Själv talar hon om att repetera. På Moderna museet i Stockholm kan man nu se välkända verk av Wahrol, Beuys eller Duchamp – som hon gjort!

Kolonialismen – en överlevare i det nya Europa

På Index i Stockholm rotar Runo Lagomarsino bland kolonialismens tecken och tänkesätt. Han har också tapetserat om galleriet och väggarna är nu starkt rosa. Tapeterna är ett av verken, men mönstret är format av den spanske conquistadoren Pizarro, som på 1500-talet erövrade Inkariket.

Utflykt i okända världar

Den finska konstnären Eija-Liisa Ahtila är en internationellt framgångsrik filmare som arbetar med skådespelare, till vilka hon räknar djuren som medverkar. På Moderna museet kan man nu se hennes utställning Parallella världar. Många av Athilas verk visas i flera projektioner i ett rum. I dessa flerkanaliga filmer ligger en del av hennes landvinningar: vi ser en människa, samtidigt som vi ser vad hon ser och dessutom något i det rum hon befinner sig i. När uppmärksamheten flyttas från en projektion till en annan känns det som poesi eller dans. Rum och tider blandas samman och drömmar rör sig obehindrat genom vardagliga scener. Detta obehindrade är Ahtilas konstnärliga styrka.

Kitschig Vårsalong med få ljusglimtar

Ibland blixtrar det till när verkligheten kopplas till konsten. Ett fint exempel är Ruben Wättes västar Samhällsproblem, ett av de ganska få intressanta verken på Liljevachs vårsalong 2012. Ruben Wätte har stöpt om MC-gängens skinnvästar och gett tuffa och hårda symboler anpassade till tänka personalvästar för Migrationsverket (en vakande kobra), Försäkringskassan (örn angriper person i rullstol) och Arbetsförmedlingen (handklovar, gem och pennor). Ruben Wätte bor i Järna och studerar på Konstfack i Stockholm.

Konst som utforskar solidaritetens gränser

Med filmen och konsten som verktyg undersöker Konsthall C i Hökarängen frågor om solidaritet och politisk handling, om vänsterns möjligheter att skapa en bättre värld. Utställningen har byggts kring filmen En ömsesidig sak av Petra Bauer, Marius Dybwad Brandrud och Kim Einarsson, som handlar om Israel-Palestinakonflikten. I filmen intervjuas sju kvinnor, som representeras av skådespelare. Trots försiktiga frågor är kvinnorna måna om att berätta och diskutera konflikterna i sina liv, konflikter som i hög grad har kopplingar till Israel-Palestinakonflikten.

© 2026 Stockholms Fria