Serbien? Biljana Stankovics skakar bistert på huvudet när hon diskuterar sitt hemland.

– Det föds så många idioter…

Hon ler snett. Samma dag som hon anländer till Sverige har det serbiska parlamentet dragit tillbaka en planerad debatt om antidiskrimineringslagar. Anledningen? Kyrkan uttryckte sitt ogillande.

– På en grundläggande nivå är jag djävulen för de här människorna. Min sexualitet är kriminell och mina åsikter är kriminella.

De konservativa och nationalistiska strömningarna i Serbien, ett decennium efter kriget, har fortfarande stort samhällsinflytande. Biljana Stankovic lever i ett samhälle där vart tredje hushåll är drabbat av mäns våld mot kvinnor, där högerextremism och nationalism är vanligt, och där spåren från antidemokratiska rörelser är tydligare än nästan någon annanstans i Europa.

– Männen som satt i Milosevics styre är samma män som står i parlamentet nu. De kallar sig demokrater och säger att de inte har problem med kvinnor eller homosexuella. Det luktar illa för mig.

Men hon har valt synligheten och öppenheten. Hon kallar sig feminist och är öppet homosexuell. Vägrar kompromissa. Ilskan är viktig. ”Utan den utvecklas jag inte”, säger hon. Kanske måste man ha ett visst raseri för att orka kämpa så hårt som hon gör – med feministisk teater och liveuppträdanden. Det är chocken hon är ute efter, att bryta det givna tabut.

– Det bästa sättet att väcka folk är att locka dem med en föreställning. Sedan kan man verkligen knocka dem med ett budskap.

Hon sätter upp vaginamonologerna och anordnar hbt-festivaler. Utan att meddela polisen i förväg.

– Säger vi till polisen att vi ska ha fest så är nyfascisterna de första som får reda på det. Sen annonserar de på sina hemsidor ”nu ska de uppträda i parken, låt oss mötas där med baseballträn.”

Stankovic grimaserar uppbragt. För henne är aktivismen en strid på ett mycket konkret sätt. Det är inte bara hierarkala strukturer och härskartekniker som ska övervinnas. Ganska ofta är det ett faktiskt, fysiskt motstånd.

Hon beskriver hur utsatt man kan vara: attackerna mot homosexuella män, riskerna som förknippas med att ställa sig upp i ett teveprogram eller en tidning och tala om att man är kvinnosakskämpe eller lesbisk.

Ofta är hon nästan brutal när hon dissekerar vad hon ställs inför.

– Poliserna saknar helt utbildning. Om de kommer till ett hem där en kvinna blir misshandlad säger de något i stil med ”Kom igen nu. Slåss inte så förbannat. Gå och lägg er.” Och sedan lämnar de mannen kvar i hemmet.

Nu har man börjat bygga härbärgen för särskilt utsatta kvinnor. Det har rörelsen kämpat för i 20 år, säger Stankovic, och det slutade med att några lokala politiker tog äran för det. Det är frustrerande. Hon vill mer. Vill ställa högre krav, både på politikerna och på folket. Särskilt de lite yngre.

– Den unga generationen i dag…de är så dumma. De växte upp under kriget, när allt de matades med var nationalistisk propaganda. Det lever kvar. Nu lyssnar de på sega nationalistiska folksånger och avskyr allt som inte är serbiskt. De vill inte resa, de vill inte upptäcka något. Därför har jag ofta svårt att tro att det kommer att bli bättre.

Men någonstans går det framåt. Blicken ljusnar när hon pratar om den politiska situationen i andra Balkanländer, om antidiskrimineringslagarna som trots allt är på väg att tvingas fram. Och om hur de unga anarkisterna och syndikalisterna som kvinnosaksrörelsen och hbt-allianserna allierar sig med, sakteliga har börjat inse att kvinnokampen också är deras kamp. Tidigare kunde man få förhandla rätt länge med dem innan det blev tal om att ge kvinnosakskvinnorna någon medbestämmanderätt i olika arrangemang.

– Inom några år ska man kunna säga att man är feminist och ingen kommer att tro att du är antiserbisk.

Vi hinner med en knapp timmas möte. Det hastar på. Hon är bara i Sverige några dagar och har ett späckat schema. Sista frågan. Åttonde mars närmar sig. Reflektion?

Hon svarar med ett barndomsminne.

– När jag var liten minns jag att mamma klädde upp sig fint den åttonde mars. Hon städade hela hemmet och lagade en god middag. Sen fick hon en ros för att det var ”kvinnornas dag”. Så nu skriver vi på våra affischer: ”8 mars, laga ingen mat, städa inte hemmet. Kom hit istället.”

Fast, säger hon, i slutändan handlar det inte om ett datum. Utan om en attityd.

– Jag bygger mitt liv kring tanken om att varje dag är den åttonde mars.