För många är han mest känd från tiden med KSMB, som han spelade med mellan 1978 och 1982. Johan Johansson var den som skrev det mesta av bandets material och efter att han hoppade av, för att KSMB inte förnyades, fortsatte han att bilda band som Strindbergs, Stockholms negrer och John Lenin. Under 1970- och 1980-talen syntes han överallt på den svenska punkscenen.

– Alla de där banden drog rätt mycket folk på spelningar, men KSMB sålde mest plattor. Fast KSMB hade så dåligt betalt jämt. Vi hade inte tid att jobba för vi hade så mycket spelningar, men kunde inte leva på det heller. Vi blev ganska utnyttjade av bokare och arrangörer, säger Johan Johansson.

Nu för tiden har han blivit bättre på att ta betalt för det han gör, och försörjer sig till hälften på att producera artister som Stefan Sundström, De lyckliga kompisarna, Kjell Höglund och Lars Winnerbäck, och till hälften på sin egen musik som han gör under eget namn.

Han har alltid använt musiken för att framföra det han tycker, både politiskt och mer privat, och han ser det som ett utmärkt sätt att arbeta på.

– Det är väl så att på den tiden när punksvängen kom lärde man sig hur man kan visa vad man tycker. Man behöver inte bara stå och skrika med ett plakat utan man kan ha kul samtidigt.

– Nu är jag ju snart 50 och jag skulle tycka att det var rätt bortkastad tid om jag inte fick säga vad jag tycker. Men jag tycker att jag blivit betydligt vassare på texter. Om man verkligen vill få folk att lyssna ska man få dem att garva lite åt tillvaron, ha lite galghumor.

Helst vill han inte kalla det han gör för punk, varken vad han spelar nu eller – lite överraskande – spelade då.

– Hellre protestsångare, jag gillar inte de där begreppen. Vad folk sätter för etikett på vad man gör, det är väl utifrån hur de själva upplever det. Om man sätter en etikett tar man bort en del av sig själv.

Hur olika man kan tolka Johan Johansson visar även det faktum att han förra året fick Svenska vispriset av Riksförbundet visan i Sverige.

Blev du förvånad?

– Det var lite oväntat. Men jag kan hålla med dem om att jag har utvecklat viskonsten. Den så kallade viskonsten i Sverige är rätt stor. Det är den genre som är friast, den kan låta i princip hur som helst, det låtarna har gemensamt är att det oftast är berättande texter. Där har jag spelat en roll genom att bastardisera den svenska visan, både genom det jag har producerat och det jag har skrivit själv.

Det är också de berättande texterna han prioriterar när han producerar andra artister, inte det politiska.

– Jag är ingen politbyrå, jag har inga krav på vad folk ska tycka och tänka. Men jag håller gärna på med folk som beskriver sin tillvaro på något sätt. Stefan Sundström har jag arbetat med i flera år, vi är ju ganska lika. Så har jag jobbat en del med Lasse Winnerbäck, och han tar ju inte ställning, men han är en förbannat bra berättare och fångar sin generation på ett fantastiskt sätt.

Att Johan Johansson främst är känd för tiden med KSMB är han inte särskilt nöjd med.

– Det man fortfarande förknippas mest med är saker som man gjorde när man var 18 år gammal. För mig är det en grej som jag är glad över att ha gjort, men det är inget som jag går och tänker på nu.

Att KSMB är mest känt av banden han spelat med anser han vara en medial efterkonstruktion.

– Om man går in i klipparkiv och så där, som jag har gjort, så ser man att det finns nästan inget som är skrivet om KSMB medan vi höll på. Det har kommit till efteråt. Jag har börjat säga nej till P1 när de ringer nu och ska göra reportage om den svenska punken. Det är Ebba Grön, KSMB och Oasen. Det är några få prylar som folk kommer ihåg efteråt.

Däremot tror han att han befinner sig där han gör i dag – inte särskilt mycket i rampljuset – just på grund av perioden med KSMB.

– Alla har ju haft en slags oförlöst dröm. När jag började med musik var min väl kanske att åka ut på turné, göra en platta, spelas i radio – och den uppfyllde jag ju väldigt kvickt, när jag var 18 hade jag ju gjort allt det där.

Nu står han hellre bakom Stefan Sundström och spelar gitarr än uppträder själv, säger han.

– Jag lider av en kronisk brist på att vara egotrippad. Det enda jag kan avundas Stefan eller Lasse Winnerbäck är att de har en helt annan ekonomisk situation än vad jag har. Men jag vet vad det kostar, man kan inte ens åka buss utan att det kommer fram ett fyllo och skriker en i ansiktet. Det är tillräckligt många som kommer fram ändå och tackar för musik som det är nu.

Just nu producerar Johan Johansson en 40-årsjubileumsskiva för bolaget MNW, där artister som Plura, Kjell Höglund och Kajsa Grytt gör nyinspelningar av gamla låtar av bland andra Gunder Hägg, Blå tåget och Nationalteatern. Hans egen platta är nästan färdig men ligger för tillfället på is, så länge som han håller på att arbeta för att hans bostadskvarter Linjalen på Södermalm i Stockholm ska förbli i allmännyttans ägo och inte ombildas till bostadsrätter.

– Det har jag hållit på med i princip dygnet runt. Sedan i oktober på allvar, och proffsaktivistgrejen har varat sedan i slutet på förra året.

Omröstningen bland hyresgästerna om en ombildning ska ske den 2 april. Sedan hoppas Johan Johansson både kunna slutföra sin skiva och skriva en bok om tvisterna kring kvarteret Linjalen.

– En bok som förhoppningsvis ska handla om precis hur det har gått till här, om hur gamla människor blir överkörda och lurade. Den blir väl inte riktigt skönlitterär, men man måste väl göra den som det för att inte bli stämd. Det blir både en slags komedi och thriller på samma gång.

Han sammanfattar sin inställning till politiken och sina medmänniskor med Kamomilla stads poliskommissaries ord:

– Han hade en paroll som är: ”Man får inte plåga andra, man ska alltid bjuda till, men i övrigt får man göra vad man vill”. Det är en allmängiltig åsikt om hur folk ska bete sig, som fungerar om det finns lite rättspatos och omtänksamhet. Man ska vara snälla mot varandra och ha kul i livet.

I sommar återförenas Strindbergs för en spelning, på Peace and love i Borlänge i slutet av juni.