Efter tre skivor på knappt ett år släpper Miss Li nu sitt fjärde album. Vi rör oss liksom tidigare gränslandet mellan jazz, blues och pop, nu med betoning på det sistnämnda. Tempot är mestadels nedskruvat och den där kaxiga attityden nedtonad, även om den stundtals lyser igenom. Det här är en lågmäld och sorgsen skiva. En skiva som berör.

Som i “A daughter or a son” som handlar om - den ofrivilliga eller frivilliga - förlusten av det barn som ännu inte är fött, eller poppiga förstasingeln ”I heard of a girl” som handlar om utanförskap och osynlighet.

Skivans bästa är annars ”Polythene queen”, där både musiken, text en och Miss Lis släpande röst är fantastiska. Eller ”Bourgeois Shangri-La ”, en duett tillsammans med Amanda Jenssen. Eller den, eller den…

Sammantaget är ”Dancing the whole way home” en jämn skiva. Miss Li håller samma höga klass som tidigare. Dock saknar jag attityd. Jag saknar det uppskruvade, det galna. Må detta vara ett trendbrott - ett högkvalitativt sådant. Men ändå.