Att försöka bevisa tesen ”Sverigedemokraterna är rasister” som Sveriges radios Kaliberredaktion nu har gjort är att sparka in öppna dörrar. Någon som blir förvånad?

Visst kan det att infiltrera Sverigedemokraterna (sd) och berätta om en öppet rasistisk jargong vara ett sätt att ta över debattpinnen. Frågan är hur användbart det är.

Risken är istället stor att sd går vinnande ur PR-duellen. Fortsätter att framstå som de förtryckta, som säger det som inte ”får” sägas.

För sd, vars främsta förebild finns i framgångsrika Dansk folkeparti, stödparti åt den borgerliga regeringen i Danmark, är det logiskt att utåt ta avstånd från brännmärkta ideologier. De är ju ”bara” nationalister!

Precis som ryggmärgsreaktionen hos ”vanligt folk”, allt från nassar till sossar: ”jag är inte rasist, men...”. Vem har inte hört den?

Det är viktigt att inte fastna i en begreppsdiskussion. Oavsett om vi kallar sd:s politik för rasistisk eller främlingsfientlig, nationalistisk eller högerextrem, är det i grunden ett ojämlikt samhälle som eftersträvas. Detta måste förtydligas i debatten.

Sd är ett parti som vill åtskillnad och separation. Som betonar skillnader mellan människor istället för allas lika värde. Målet är ett odemokratiskt samhälle. Sd är ett antidemokratiskt parti.

Finns det då bättre sätt att angripa ”högerpopulismen”, som partiets politik också kan kallas? Svaret finns i två nyutkomna böcker: Slaget om svenskheten och Högerpopulismen, båda utgivna på Arenagruppens Premiss förlag.

I Slaget om svenskheten lyfter journalisterna Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg fram partiets idéer utifrån en mängd bakgrundsmaterial: egna intervjuer med partiföreträdare på olika nivåer, partiprogram, artiklar, hemsidor och bloggar. Författarna nagelfar sd:s åsikter inom varje politikområde: skola, miljö, familjepolitik, utrikespolitik, hbt-frågor och så vidare.

Grunden för sd:s politik är idén att etniska svenskar gått miste om en svunnen identitet och välfärd på grund av ”massinvandring”, framför allt den från muslimska länder. Nästan alla interna diskussioner handlar om ”det muslimska hotet”, och alla muslimer anses vara fundamentalister.

Ett annat starkt framträdande drag hos partiet är antifeminismen. Den heterosexuella kärnfamiljen är norm, homosexualitet en pervers defekt. Starka män bygger landet, kvinnorna tar hand om hus och hem.

Vid sidan om den apartheid partiet arbetar för handlar många av sd:s uttalanden om hur jämställdheten har förstört landet. Skillnader, inte likheter, betonas även mellan könen. Vilket manifesteras också i väljarbasen: två tredjedelar av dem som röstar på sd är män.

Kort och gott ett parti som ”till och med är mer antifeministiskt än kd”, som Anna-Lena Lodenius säger under ett seminarium om böckerna.

Samtidigt har Drude Dahlerup, professor i statsvetenskap och genusvetenskap vid Stockholms universitet, tidigare påpekat att detta kan komma att förändras, åtminstone till det yttre.

Dansk folkeparti har en kvinna som partiledare och även om partiet är antifeministiskt i sin politiska praktik använder man jämställdheten i retoriken, som ett slagträ mot islam. I en dansk ”slöjdebatt” påstod man till exempel att slöjor diskriminerar kvinnor.

Det är sannolikt att Sverigedemokraterna följer efter, kanske framhäver jämställdhet som något typiskt svenskt. Partiet är nämligen anpassningsbart i nära nog alla frågor utom just föreställningen om att särskilda rättigheter ska gälla för den som är etniskt svensk.

Vad vi kan och bör göra för att hindra sd:s framväxt är, om man frågar Arenagruppens Håkan A Bengtsson, redaktör för boken Högerpopulismen, att återupprätta politiken.

Sd vinner många röster på att framstå som antielitistiskt. ”Men en ’samling i mitten’ riskerar att bekräfta bilden av att den politiska eliten sitter i samma båt”, skriver Bengtsson. (Med tanke på utvecklingen mot två allianser går det alltså åt alldeles fel håll.)

Vidare skriver Bengtsson att debatten ska tas, men bara när det är nödvändigt och aldrig utifrån sd:s perspektiv. Etnifierar vi debatten hamnar vi i en intellektuell gyttja. Här har medierna ett enormt ansvar. Men också de övriga partierna.

Sd:s framgångar hindras inte av att locka invandrarkritiska väljare med högerpopulistiska förslag. De ökar i alla fall, som i stora delar av Europa. Ändå har exempelvis moderaternas arbetsgrupp mot utanförskap och segregation nyligen spelat på populisternas planhalva genom sina förslag om hårdare integrationspolitik.

Sd vill vinna inträde till riksdagen nästa år. För att lyckas krävs förmodligen röster från andra partier, framför allt de borgerliga. För det ändamålet finns en utarbetad strategi och den går ut på följande, enligt Lodenius/Wingborg:

• Sd är Sveriges mest kristna parti, som försvarar familjen och fördömer aborter (kd-röster).

• Sd är ett nationalistiskt och värdekonservativt parti (m-röster).

• Sd kritiserar fp:s ”otillräckliga” förslag om språktester för invandrare (fp-röster).

• Sd försvarar den svenska landsbygden (c-röster).

Samtidigt försöker man vinna mp-röster genom att visa motstånd mot EU och v-röster genom att hävda att man försvarar den svenska välfärden. Sd vill framstå som det riktiga arbetarpartiet. Detta, och inte att Sverigedemokrater fäller rasistiska uttalanden när dörren är stängd, är ett riktigt avslöjande.