Mellan 1967 och 1979 blomstrade svensk affischkonst. Konstnärer som Channa Bankier, Carl Johan De Geer, Anna-Clara Tidholm och Kjartan Slettemark gjorde affischer mot värnplikt och amerikansk imperialism och för socialism. Den unga undergroundrörelsen blev drivande i den estetiska utvecklingen.
- Banden har fått mycket kredd tidigare, men jag vill föra fram estetiken och bildkonstnärerna från den här tiden. Det gjordes fantastiska saker, jag tycker personligen om det naiva, direkta och fantasifulla, säger Håkan Agnsäter, som nu ställer ut sin privata samling proggaffischer på Nordiska museet.

Det var när han för ett par år sedan gick ner i källaren för att hitta en Ingmar Bergman-affisch som han återupptäckte den gamla samlingen – en kulturhistorisk skatt som varit bortglömd i en väska under 28 år.
- Det var nästan så att affischerna började prata med mig, ”visa oss”, sa de. En kompis hjälpte mig att ta kontakt med Nordiska museet, för de vill också visa upp och samla folkets röster.
170 verk ställs ut, varav omkring 150 är unika – de finns troligen bara kvar i ett exemplar. Många finns inte ens på Kungliga biblioteket. De flesta trycktes bara i ett par hundra exemplar. Men de spred budskapet effektivt.
- Vi klistrade dag och natt. Det var som nutidens sms, säger Håkan Agnsäter.

Håkan Agnsäter blir begeistrad när han visar samlingen. ”Titta på den här”, utbrister han framför en affisch för Gärdesfesten 1970, för att sekunden senare lika entusiastiskt peka på en från Krum, Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering: ”titta på pappret, vad rent och fint, vilken estetik!”. Varenda en tycks rymma en anekdot. Som när Kjartan Slettemark tog in på Grand Hotel och skickade notan till Moderna museet. Eller när Bo-Anders Persson (International Harvester, Träd, gräs och stenar) spelade på en egenhändigt byggd gitarr på undergroundklubben Filips på Regeringsgatan, den enda i sitt slag i norra Europa. Både gitarren och klubben har sina egna delar i utställningen.
I en monter visas gamla tidningsomslag. Som undergroundtidningen Huvudbladet, med löpet ”12000 japanska anarkister kommer. Är du redo?”. Håkan Agnsäter ler åt minnet:
- De skrev att de här japanerna skulle komma till FN:s klimattoppmöte 1972. Etablissemanget trodde på det och blev jätterädda!

Men det är inte enbart av enbart nostalgiska skäl som affischerna ställs ut. Håkan Agnsäter talar varmt om minnets betydelse för att kunna skapa något nytt.
- Jag ser det här som nycklar till att låsa upp våra liv. Man måste minnas för att komma framåt. Jag vill ta fram det positiva ur den här tiden, idéer som är bärande än i dag.
En sådan idé kan vara kampen för jämställdhet, som enligt Agnsäter är den fråga som har fått störst genomslagskraft i dag. Eller miljöfrågor, då ofta manifesterade i personliga engagemang för exempelvis ekologiskt hållbar odling. Förvånansvärt aktuellt.

Utställningen är uppdelad i sju avdelningar, till exempel ”politisk konst”, ”FNL”, ”kvinnorörelsen” och ”musikrörelsen”. Christer Themptander, som har donerat flera verk till samlingen, har fått en egen del.
- Han klipper och klistrar fortfarande, jobbar inte med något Photoshop utan lever kvar i den här tiden, han har inte ens mobiltelefon, men han är ändå väldigt aktiv i dag.

Själv spelade Håkan Agnsäter trummor i bandet Solen skiner. Få har hört talas om dem, men mellan 1974 och 1978 hade gruppen 490 spelningar och var därmed ett av de största turnébanden i landet. Solen skiner kallades för vilda, men blev rena svärmorsdrömmen när punken kom, berättar Håkan Agnsäter och skrattar.
- Vi var ett ungdomsgårdsband och ville göra något socialt. Vi spelade för de unga i förorterna, och de fick vara med och spela – så att de kom bort från rollen, säger han och syftar på den sociala brännmärkning som fattiga områden än i dag kan föra med sig.
Det engagemanget har fortsatt. I dag är han läkare inom psykiatrin, det går i linje med hans ideal: alla ska vara med.

Utställningen bjuder också in allmänheten att bidra med egna historier. I vad Håkan Agnsäter kallar ”utställningens kärna”, en dator, kan den som vill berätta om sina minnen från tiden. Eller tipsa om man känner till upphovsmannen bakom en affisch. En del är nämligen okända. Det var så det skulle vara, en del konstnärer såg sig som en del av ”rörelsen”, snarare än uppmärksamhetstörstande individer.

Att utställningen äger rum på Nordiska museet kanske får en del att ställa frågan om proggen har blivit museal. Men nej, det verkar inte så. I montern ”proggen idag”, som kan förändras under utställningstiden, riktas frågan till besökarna. Ett frågetecken omgärdas av ord som ”Kafé 44”, ”Gatukonst” och ”underground-hiphop”.
Kanske är det bara andra ord för att säga samma sak: att alla ska ha rätt att vara med och skapa och ta del av kultur.