Vad är CEO och vad arbetar ni med?
- CEO är en forsknings- och kampanjorganisation baserad i Amsterdam. Vi arbetar främst med frågor som rör företags politiska inflytande. Vi anser att detta inflytande kan ha negativa effekter på det demokratiska i politiska processer och bevakar därför företagens försök att påverka politiken, främst på EU-nivå. Just nu driver vi en kampanj för transparens i europeisk lobbying. Vi brukar kalla oss själva för lobby-vakthundar, och när vi hittar företeelser vi anser är skadliga för EU:s demokrati skäller vi.

Hur långt vill ni gå för att motverka lobbygruppernas inflytande?
- Vi säger inte att företag ska sluta interagera med politiker, men vi säger att det borde finnas en balans mellan olika intressen i samhället. I dag är företagen, med över 15 000 lobbyister, klart överrepresenterade i Bryssel. 70 procent av alla lobbyister i Bryssel arbetar för företag och bara 10 procent arbetar för ideella organisationer. De resterande 20 procenten arbetar för städer och regioner inom EU. Så vårt huvudsakliga arbetsområde är att öka medvetenheten om att alltför stort företagsinflytande kan vara problematiskt utifrån ett demokratiperspektiv, och sedan formulera lösningar för att adressera de här problemen.
Organisationen, som Erik Wesselius var med och grundade, har funnits sedan 1997. Allt som allt ingår blott fem personer i gruppen, varav tre har varit med sedan starten. Om ambitionen hade varit att växa hade medlemsutvecklingen varit relativt nedslående. CEO har dock aldrig haft ambitionen att skaffa sig några medlemskadrer, utan menar att en liten sammansatt grupp tillåter en hög grad av flexibilitet i arbetet. Organisationen studerar lobbyverksamheten inom EU och för sedan kunskapen vidare till ett nätverk av ideella orga- nisationer som omsätter den i politisk handling.
- När vi arbetar med kampanjer gör vi det tillsammans med koalitioner av medlemsbaserade organisationer från hela Europa, säger Erik Wesselius.

När CEO nu agerar för att EU-kommissionen ska lagstifta om transparens samarbetar gruppen med omkring 160 andra organisationer, däribland miljöorganisationer som Greenpeace och Världsnaturfonden, sociala rörelser som Attac, samt konsumentorganisationer och fackföreningar. Till detta kommer även Europeiska journalistförbundet och andra tryck- och yttrandefrihetsorganisationer. Bredden i samarbetet ger enligt Erik Wesselius en stabil grund för det legitima i de krav som koalitionen framför.
Lobbygruppernas verksamhet är ofta ljusskygg, och inte sällan förrädisk. Erik Wesselius talar om flera fall där lobbygrupper, vilka finansierats av starka företagsintressen, försökt framställa sig själva som gräsrotsrörelser. Allt för att ge sken av att de frågor som drivs är förankrade hos breda grupper av EU:s befolkning, snarare än hos en företagselit.

Konkreta exempel på hur lobbyisterna lyckas påverka utformningen av EU:s politik, på ett enligt Erik Wesselius odemokratiskt vis, saknas inte heller. Det kanske mest uppenbara rör REACH-lagstiftningen, som reglerar användningen av kemikalier inom EU.
Lagstiftningen innebär att ett gemensamt system för klassificering och reglering av industrins användande av kemikalier ska upprättas. Den springande punkten i lagstiftningen var den så kallade substitutionsprincipen. Principen postulerade att om en kemikalie kunde ersättas av en annan, mindre farlig, så skulle tvånget att ersätta den lagstadgas.
Substitutionsprincipen applåderades av miljöorganisationer inom hela EU. Kemikalieindustrin, som såg stora kostnadsökningar framför sig, var dock inte lika belåten. Den lobbykampanj kemikalieindustrin iscensatte var den största - och dyraste - någonsin inom Europa.

Nationella intresseorganisationer för kemikalieindustrin författade rapporter i vilka skräckscenarier om miljontals förlorade arbetstillfällen presenterades.
Rapporterna fick stort genomslag. I ett gemensamt brev till EU-kommissionens president Romano Prodi begärde Tony Blair, Jacques Chirac och Gerhard Schröder en mindre långtgående lagstiftning.
EU-kommissionen hade låtit göra egna studier, vilka indikerade helt andra resultat, men motståndet från Europas tre mest inflytelserika nationer fick likväl genomslag.
EU-kommissionen lyfte ut substitutionsprincipen ur REACH. EU-parlamentet lyfte därefter tillbaka den efter framgångsrikt lobbyarbete från miljöorganisationer. Dess öde är i dag ovisst, men om den inte instiftas kommer det att vara ett tydligt exempel på hur kapitalets intressen format politiken.

I samband med det förändringsarbete som inleddes efter att Frankrike och Holland sagt nej till EU:s förslag till konstitution presenterade kommissionen ett eget initiativ för transparens och insyn i lobbygruppernas verksamhet. Erik Wesselius menar dock att förslaget, som förespråkade frivillig registrering för lobbyister, var en besvikelse och pekar på erfarenheter från USA som visar att obligatorisk registrering är helt avgörande för transparens. Många lobbyister har i dag inget intresse av att redogöra för vem eller vad de arbetar.
EU-kommissionens initiativ har nu varit ute på remiss, och en slutlig version av förslaget håller på att utformas.
- Sannolikt kommer de att föreslå ett frivilligt system för registrering, säger Erik Wesselius. Men kommissionen har sagt att det ska vara en försöksperiod på ett år. Vi säger att det här är ett förlorat år eftersom vi vet att det inte kommer att fungera. Kommissionen kommer ändå att tvingas införa ett obligatoriskt system om ett år, så varför inte göra det direkt?

Men du tror alltså att det till slut kommer att införas ett obligatoriskt system?
- Jag är övertygad om det. Ett frivilligt system kommer inte att fungera, och den politiska situationen i Europa är sådan att kommissionen inte har råd att inte införa transparens i lobbygruppernas arbete. De har sagt att de ska arbeta med den folkliga misstron mot EU, och om de sedan genomför åtgärder som inte är trovärdiga framstår de i dålig dager. Så jag tror att kommissionen kommer tvingas att införa ett obligatoriskt system, även om de försöker undvika det till en början.