Fria Tidningen

Scenkonsten flyttar in i svarta rum

Gamla gasklockor är heta. Niels Hebert berättar hur scenkonsten nu börjar ta plats i gamla industribyggnader.

Gasklockorna på östra Brynäs i Gävle nära Inre fjärdens vatten är kanske vackrast en tidig vårmorgon när solen är på väg upp och det röda teglet lyser mot den klarblå himlen. I dag är gasklockeområdet putsat och nyinvigt. Här ska produceras teater, sång och musik och en del annat. Restaurang finns.

Scenkonst i gasklockan kommer nästa år till Stockholm. Hösten 2010 ska Operan börja ge föreställningar i Gasklocka 1 i Värtan. Gasklockan blir en tillfällig scen, när operabyggnaden vid Gustav Adolfs torg renoveras. Även Cullbergbaletten och Cirkus Cirkör har anmält intresse för gasklockan.

Det har spelats teater i Gävles båda gasklockor. Folkteatern gav 1988 Den stora vreden samt Amledo (Hamlet-tolkning) med Tomas Di Leva i huvudrollen 1989 och Skottes Musikteater har sedan förra året sin fasta scen här. Så det har varit en lång invigning. Kanske har Gävle kommun haft lite svårt att komma till fram till vad man vill, men framför allt har den långdragna saneringen av gamla miljösynder spelat in.

– Huvudspåret är scenkonst. I de olika byggnaderna finns fem olika scener. Det vore också fint att ha någon form av öppen verksamhet med anknytning till konst för att ge området mer liv, säger Anna-Karin Ferm, nytillträdd verksamhetsutvecklare på Gasklockorna i Gävle.

Oavsett om det är på Brynäs eller i Värtan teater – scenkonsten flyttar in i gamla industribyggnader, kliver vi in på platser där människor slitits svårt och förgiftats av arbetet. Någon gång anspelar konsten eller teatern på händelser i dessa svarta rum, men oftast inte. Livet går vidare.

Gamla hus kommer till nytta. Det finns något magiskt i tegelmurarna, valven och de höga kupolerna. Ändå är det svårt att värja sig mot fotografierna som togs i miljöer som dessa för 100 år sedan, och som man kan hoppas bli en utställning både i Gävle och i Värtan. Det borde finnas gott om gamla bilder, gasklockorna låg i stora, tunga industriområden.

När Amledo spelades i Gävle var det på förgiftade, övertäckta tiljor. Nu har de två gasklockorna, de övriga byggnaderna och marken sanerats. Återstår att ta bort det metertjocka tjärlagret i kanalen intill. Där finns 10000 kubikmeter förorenat sediment.

Totalt kostar uppstädningen 100 miljoner kronor. Men vem tänkte vid förra sekelskiftet på att tjäran inte försvann i kanalen, vem gladdes inte över att produktionen av lysgas för gaslyktor och gasspisar gav biprodukter som ammoniak, tjära och koks? Att produktionen förgiftade människor, hus, mark och vatten med cancerogena kolväten (PAH), cyanid, bly och zink i skadliga koncentrationer kan vi se nu.

Då, för drygt 100 år sedan, var det en utmaning att konstruera en gasklocka. I Gävle hade Ferdinand Boberg (1860–1946) fått sitt genombrott 1890 med den medeltidsromantiska brandstationen. 1893 fick han uppdraget att rita Gävles första gasklocka (den mindre av de två). Han hann med Värtagasverket i Stockholm samma år och skulle sedan rita såväl Rosenbad som Thielska galleriet och NK-huset i Stockholm.

För 43 år sedan producerades den sista gasen på Brynäs. Den är borta. Men minnet finns kvar, och ärren.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Jakt på kopians väsen

Den amerikanska konstnären Elaine Sturtevant har i över 50 år kopierat andras konstverk. Själv talar hon om att repetera. På Moderna museet i Stockholm kan man nu se välkända verk av Wahrol, Beuys eller Duchamp – som hon gjort!

Kolonialismen – en överlevare i det nya Europa

På Index i Stockholm rotar Runo Lagomarsino bland kolonialismens tecken och tänkesätt. Han har också tapetserat om galleriet och väggarna är nu starkt rosa. Tapeterna är ett av verken, men mönstret är format av den spanske conquistadoren Pizarro, som på 1500-talet erövrade Inkariket.

Utflykt i okända världar

Den finska konstnären Eija-Liisa Ahtila är en internationellt framgångsrik filmare som arbetar med skådespelare, till vilka hon räknar djuren som medverkar. På Moderna museet kan man nu se hennes utställning Parallella världar. Många av Athilas verk visas i flera projektioner i ett rum. I dessa flerkanaliga filmer ligger en del av hennes landvinningar: vi ser en människa, samtidigt som vi ser vad hon ser och dessutom något i det rum hon befinner sig i. När uppmärksamheten flyttas från en projektion till en annan känns det som poesi eller dans. Rum och tider blandas samman och drömmar rör sig obehindrat genom vardagliga scener. Detta obehindrade är Ahtilas konstnärliga styrka.

Kitschig Vårsalong med få ljusglimtar

Ibland blixtrar det till när verkligheten kopplas till konsten. Ett fint exempel är Ruben Wättes västar Samhällsproblem, ett av de ganska få intressanta verken på Liljevachs vårsalong 2012. Ruben Wätte har stöpt om MC-gängens skinnvästar och gett tuffa och hårda symboler anpassade till tänka personalvästar för Migrationsverket (en vakande kobra), Försäkringskassan (örn angriper person i rullstol) och Arbetsförmedlingen (handklovar, gem och pennor). Ruben Wätte bor i Järna och studerar på Konstfack i Stockholm.

Konst som utforskar solidaritetens gränser

Med filmen och konsten som verktyg undersöker Konsthall C i Hökarängen frågor om solidaritet och politisk handling, om vänsterns möjligheter att skapa en bättre värld. Utställningen har byggts kring filmen En ömsesidig sak av Petra Bauer, Marius Dybwad Brandrud och Kim Einarsson, som handlar om Israel-Palestinakonflikten. I filmen intervjuas sju kvinnor, som representeras av skådespelare. Trots försiktiga frågor är kvinnorna måna om att berätta och diskutera konflikterna i sina liv, konflikter som i hög grad har kopplingar till Israel-Palestinakonflikten.

© 2026 Stockholms Fria