Det är dags för den femte biennalen i ordningen, och huvudarenorna i år är Röda Sten, Konstmuseet, Konsthallen, Stadsmuseet, Galleri Box och även Stadsbiblioteket. Fjorton konstnärer är i dagsläget aktuella, fler kan tillkomma, och de kommer att visa verk utifrån tematiken What a wonderful world. I curatorernas presentationstext står det om att titeln känns igen från en Louis Armstrong-låt från 1967 - en sång som skrevs för att motverka 60-talets tilltagande politiska spänningar och rasmotsättningar samt att förmedla en optimistisk framtidsvision. I dag är problemen ännu olösta men hoppet finns ändå i framtiden. En framtid som vi själva måste skapa, oundvikligt vägledda av utopiska och dystopiska visioner.

Fem av konstnärerna kommer att presentera helt nytt material, vilket Johan Pousette framhåller som extra glädjande eftersom det är ovanligt för biennaler i den här storleksordningen. Bland dessa återfinns Kristina Kvalvik, som nyligen utexaminerades från Malmö Konsthögskola. Kvalvik arbetar med film och skapar suggestiva verk som för tankarna till science-fiction och mystik. Även göteborgsbaserade Jörgen Svensson visar nytt, vilket lär bli spännande, ni minns säkert Svenssons bidrag till samlingsutställningen Amateur/Eldsjäl år 2000 då han monterade texten Pizzeria i brons på museets fasad.

Indonesiskan Fiona Tan, som med film- och fotobaserade verk utforskar kolonialism och identitet, och den turkiska konstnären Kutlug Ataman är utställningens största namn. Bland många intressanta namn är det värt att nämna australiensiskan Tracy Moffatt vars tidiga verk ofta tog upp hennes egen familjehistoria, hon är halvt aborigin, men som mer tydligt behandlar populärkulturens alla klichéer.

När curatorerna Johan Pousette och Celia Prado möter den samlade pressen på Röda Sten för att presenterar sina tankar med utställningen What a wonderful world används den för samtidskonsten så typiska vokabulären. De båda curatorerna känns pålästa och de överöser konsten med betydelser; förlösande, förklarande, reflekterande och diskuterande. Allt på samma gång, och man undrar stilla om man gör konsten en tjänst genom att ladda den med så många olika och tunga värden.

Klart är att biennalen först och främst erbjuder konst för en initierad publik, men för att bredda publiken, och för att ta tillvara på ”den kunskapsbas som biennalen innehåller”, satsas det även på ett fördjupande seminarieprogram med start i oktober. Dessutom kommer det att finnas en pedagogisk handledning att ladda ner för att kunna fördjupa sig i biennalens innehåll.