Kommentar

Metro vs Stockholm City

I veckan stod det klart att Stockholms City läggs ner i sin nuvarande form, för att återuppstå under Bonnier Tidskrifters paraply och med en helt ny, tillika bantad redaktion. Allt som allt försvinner 33 tjänster varav 18 från redaktionen, som framöver ska klara sig på tre personer mindre.

Citys avgående chefredaktör Mikael Nestius säger till Dagens Media att den blivande utgivaren verkar tycka att ”det nuvarande redaktionella upplägget är bra”.

Men det har redan skett stora kvalitetsförsämringar i och med de förändringar som inleddes i höstas, så det är troligt att ytterligare förfall är att vänta.

Det är synd. Stockholm City hade sina goda sidor i femdagarsvarianten. Den hade resurser nog att komma läsarna nära och föra en kontinuerlig kommunikation med dem. Den hade ett rakt tilltal och ofta egna, intressanta nyheter. Jämfört med Metro gjorde City en samhällsinsats.

Visst var det kvällstidningsvarning på sina håll, men då var det inte i närheten av den urvattnade variant City har blivit på senare tid.

Nya City ska produceras av Spoon Publishing, ett företag som gör kundtidningar, medlemstidningar och magasin. Som Postens tidning Du & co och Vi-butikernas kundtidning Salt & peppar. Risken är stor att det medför ett mer nischat och säljinriktat tänkande kring produkten City och den journalistik som ska levereras. Man kan fråga sig om det ens blir journalistik, eller om gratismarknaden är dömd att rulla vidare mot en ödesdiger Metrofiering...

Kanske har vi snart två tidningar i Stockholm med likadana, kortkorta mainstreamnyheter. Nyheter som drunkar intill annonserna som täcker huvudparten av sidan. Vem som i slutändan vinner det kriget har att göra med ekonomiska muskler och uthållighet.

Samma vecka som beskedet om City kommer dimper det ner en undersökning beställd av den grafiska branschen. Det är nästan skrattretande hur desperationen lyser igenom: ”Drygt 60 procent av svenska folket läser en papperstidning minst en gång om dagen. /.../ Papperstidningen uppskattas av många läsare och den förknippas med avkoppling. /.../ Så många som 17 procent kan bli hittade med byxorna nere läsandes en tidning, de tar den nämligen gärna med sig in på toaletten för att få läsa ostört.”

Så där går de på. Och ändå vill jag hålla med, för visst har papperstidningen en framtid även med allt fler digitala medier? Jag själv tycker i alla fall att skärmläsande är allt annat än rofyllt i längden, och längre reportage fungerar inte alls. Det är heller inte lika socialt att läsa på skärm som att samlas runt en papperstidning.

En bra gratistidning skulle alltså definitivt kunna ha en uppgift att fylla, inte minst i SL-trafiken. Men utan rika, givmilda och uthålliga ägare går ekvationen inte ihop. Anpassningen till annonsörer gör att varje gratistidning måste fyllas med till största delen strunt. Och det gäller inte bara annonser. Det spiller dessvärre också över på journalistiken, som måste vara ofarlig för dem som betalar.

En lösning kanske vore att Stockholms stads politiker, kända för sin entreprenöranda, ”kultursponsrade” en oberoende och granskande gratistidning. Se det som en form av public service.