Att skänka kropp åt orden. Det är något som i bokstavlig mening stämmer in på konstnären Kajsa Haglunds sätt att närma sig Kjell Erikssons kriminalroman Den upplysta stigen från 1999. Platsen för hennes båda verk “Kroppshydda - fragile” och “Författarens kärlek till mossa” är vald med omsorg. Under oxelträden i trädgården till Bror Hjorths hus vilar två oroväckande, välmejslade, likbleka kvinnokroppar, den ena dold, den andra blottad. Först vid en närmare titt upptäcker man att de är skulpterade i vax.

– Det är första gången jag ser Kajsas verk i dag. Jag blev djupt tagen när jag upptäckte de här två figurerna på den här platsen. Jag skriver ofta och kvinnor, inte minst om alla de kvinnor i samhället som utsätts för våld, säger Kjell Eriksson.

I utställningen LITTERART, som invigs under Kulturnatten, har 28 uppländska konstnärer tagit sig an ett antal uppländska författares verk och fritt tolkat dem i målningar, teckningar, skulpturer och installationer. I vissa fall har konstverken uppstått i dialog mellan konstnär och författare. I flera fall har döden eller andra omständigheter stått i vägen för en dylik kommunikation.

För museichefen på Bror Hjorths hus, Küllike Montgomery, blir det den sista utställningen innan hon slutar den 1 oktober. Som avslutning på sitt arbete på museet tycker hon att det är extra roligt att få sammanföra konstnärer och författare, inte minst för att Bror Hjorth själv hade många författarvänner.

– Idén till utställningen kom sig av att jag, som närmast kommer från Göteborg och Stockholm, lagt märke till att Uppsala är en så oerhört författartät stad. I januari skickade vi ut inbjudan till konstnärer om att medverka, berättar hon.

Küllike Montgomery saknar de illustrationer som var vanligt förekommande i litteratur för vuxna utgiven före 1950-talets mitt.

– Vid den tiden uppstod en ganska konstlad debatt om bokillustrationens vara eller ickevara. De som var emot vann eftersom man menade att läsaren skulle göra sig egna bilder. Men jag tror att debatten kom lägligt för bokförlagen, lagom till att pocketutgivningen tog fart. Förlagen ville producera böcker så billigt som möjligt och på det här sättet slapp man att betala konstnärerna, säger hon och fastslår att bra illustrationer fortfarande kan skänka litteraturen ytterligare en dimension.

Konstnären Tommy Eriksson har tagit fasta på det släktskap han känner med Stig Dagerman i sin 9,20 minuter långa videoloop. På en skärm syns konstnärens eget ansikte upplösas i gråt. Installationen “Vårt behov av tröst är omättligt” bär namn efter Dagermans novell, men Tommy Eriksson berättar att han i sitt verk velat närma sig hela författarskapet.

– Jag har också valt att fokusera på personen Dagerman. Jag känner att vi har flera beröringspunkter. Vi är båda från norduppland, anarkister och syndikalister. Med det här vill jag säga att klasskampen går vidare, säger han.

En annan konstnär som valt att beröra klassfrågan är Stina Wollter. Hon har täljt i plast och klippt av sitt eget hår när hon skulpterat fram en pytteliten Åsa Linderborg som ovanpå en glaskupol vakar över de fysiska kvarlevorna efter sin far, metallarbetaren Leif Andersson. På röd sammet samsas hans plånbok innehållandes några ärgade mynt, svartvita fotografier och hans rejäla bordständare med en utspilld godispåse, en dockskåpsmöbel och obduktionsrapporten som upprättats efter honom. Allt utlånat till konstnären av författaren själv.

- Mig äger ingen är den bok som kommit på sistone som drabbat mig mest. Inte bara för att jag hittar ekon i den från mitt eget liv. Den är skriven med sådan omsorg, kärlek och är ett viktigt tidsdokument, politiskt och socialt, säger Stina Wollter. När Åsa Linderborg pratar om situationen i världen och om klassamhället är det inget bullshit, det är på riktigt.