Kompromisslösa, truliga och norrländska. Så brukar de beskrivas. Men inte så ofta som politiska. För mig är The Bear Quartet ett politiskt band. Dels genom sin motsträviga attityd. Och mer konkret i den röda och arga tråden som går att följa i bassistens Peter Nouttaniemi texter. Och ibland mindre subtilt. Som när Alkberg kommenterar textraden "when you can't afford to live why shouldn't they be dead" från låten Placard: “När jag hör att Wallenberg tycker att A-kassan borde slopas så vill jag skjuta den jäveln.”

Genom åren har The Bear Quartet alltid strävat framåt. De har alltid en vilja att komma vidare, att aldrig stå stilla, utan hela tiden utmana sig själva och sin publik med att ta av på nya avfarter. Kreativiteten har varit enorm, även på senare år trots att bandet inte har samma intima samarbete som under de tidiga åren. Uppenbart är att bandet släpper loss all sin kreativitet när de bestämmer sig för att det är dags för en ny platta. 89 är inspelad under fem intensiva dygn.

89. Titeln på nya albumet följer den tvångsmässiga rutinen bandet har när The Bear Quartet döper sina skivor. Alltid består den av två ord varav det första alltid slutar på y. 89 är den första av deras skivor som inte är släppt genom West side fabrication, nu är det istället Adrian som huserar bandet. Nytt är också att ohämmat kombinera hårdrocksförtar med afrobeat. Annars är allt sig likt: Det är ojämnt och spretigt, dynamiskt och stundtals krävande. Ofta helt briljant.